Klockan är strax efter fem på morgonen, jag har nyss tagit min första dusch sedan ankomsten i tisdags, det är annars ett enda långt el-avbrott och skall snart på min första lektion i arabiska. Nåja, klockan nio. Pamela och jag är de enda studenterna, förutom en kat-expert från Spanien och en f.d. marinsoldat från Staterna med tre vändor i Irak i ryggen. Han oroas inte alls över de nattliga bombningarna och skjutandet i Hashaba som trots allt ligger en bit härifrån där vi bor. Oss tre har de hållit vakna av och till. Likväl sover vi bra. Och länge. Alla intryck gör oss utmattade, men Eva, trots lite diarré, feber och ovana med hettan under dagarna, är i mycket god form. Hon är dock ovan den enorma uppmärksamhet hon får så fort vi lämnar vårt rum på skolan. Folk verkligen älskar henne, vill bära henne, nå och röra och skämta med. Här går hon under sitt andra namn Belkis, som hon just fått efter drottningen av Sheba, vars födelseplats var Marib i norr.

   Igår träffade jag Rashad, en vän från mitt förra besök 2009, då jag bland annat träffade Pamela just här på denna skola. Han var så mager och tunn att jag nästan började gråta.

”Jag har ju bott här i tio år nu sedan jag kom från Taizz” , berättade han när vi gick till en restaurang så jag fick börja föda upp honom: ”Och fram tills i maj var jag ju van att regeringen lån i krig, men det var än så så långt borta där i norr mot al-houthis eller separatisterna i söder. När de första raketerna började landa i området där jag bor, så drabbades vi alla av skräck. Jag bor på gränsen mellan Al Ahmars styrkor och regeringsstyrkorna, så att ta sig till jobbet, ja, då fick jag springa sick-sack längs gatorna till taxin. Efter någon vecka vågade jag inte ha familjen kvar, så jag skickade dem till byn utanför Taizz och där har de varit sedan dess. Ingen i familjen, förutom jag har ett jobb, och det är halvtid på den Iranska Ambassaden, där jag får 4000 kronor i månaden. 17 personer skall leva på det. Det är tufft, därför kan jag inte sova eller äta. Jag bara oroar mig. Jag saknar familjen, ett liv utan dem är värdelöst, men jag är med och protesterar varje fredag efter bön. Jag hörde ryktesvägen att Gulf rådets generalsekreterare var här och kanske Saleh skriver under nu. Då kanske jag snart slipper sova i hallen om nätterna, där alla i mitt område sover, då finns i alla fall mer än en vägg mellan raketerna.”

   Därför har jag el här på morgonen. För att generalsekreteraren är här. Ingen tror att Saleh skall skriva på, utan han drar bara ut på det hela. Igen. Vi bor i ett pro-Saleh område och ett stenkast härifrån ligger Tahrir torget, där de första demonstranterna sköts av prickskyttar. Nu är det ett enda stort tältläger som luktar piss och skit. Efter mötet med Rashad, knallade jag en halv kilometer i det enorma väsen som alltid råder i denna trakt. Ta måltiden med Rashad till exempel. Alla skrek sin beställning, önskan om mer mat, en generator var på, högsta ljud, kyparna gjorde sin beställning till kocken genom att slå i plåten och alla var involverade i samtal som sköttes skrikandes. Utanför är det ungefär lika.

   Jag började nästan gråta på väg till mitt nästa möte, för då sprang jag in i Mohammed i Gamla Staden och han var än tunnare, men log lika stort som Rashad.

”Åh, är ni tillbaka? Underbart!” skrek han; ”Ursäkta att jag ser ut så här, men jag har varit involverad i demonstrationer hela tiden tills min bästa vän blev skjuten av en prickskytt. Han bara dog där framför mig, det var hemskt! Och jag kan inte sova eller äta. Ja, det finns knappt mat åt någon nu. Död åt Saleh!”

Å ena sidan är allt mycket bättre än förväntat. Det finns mat, en sorts fungerande infrastruktur och folk är lika hyggliga och fantastiska som förut. Men, allt är mer slitet, både stad och människor. Och i deras ögon finns en sorg och skräck jag inte sett förut. Det är verkligen svårt att hantera. Och det tar sådan kraft att se vänner lida så mycket. Vi sover nästan 12 timmar av utmattning. Alla tre. Varje steg utanför rummets lugn är en explosion av intryck. Och alla samtal vi får är dramatiska. I förrgår ringde en vän som jobbar som säkerhets analytiker här i Sanaa, hon skrek i telefon att hon hade ett barn i ena armen och sprang för att komma undan de raketer som slagit ned och dödat fyra på hennes gata, överallt var det kroppsdelar.

”Jag har hört att de kommer att försöka skjuta raketer mot Tahrir, så ni måste ned i källaren på stört! ” skrek hon.

   Samtidigt satt vi och lyssnade på fåglarna sjunga i den lilla trädgård vi har på skolan. Sådana är kontrasterna. Inga raketer kom. Oron är att det kommer någon missriktad sådan, för vad som sker är att regeringen finns uppe på ett berg i stadens bakgrund, där den siktar mot Al Ahmars och Ali Mohsens områden. Ibland missar de, som i Gamla Staden och det som hände vår vän säkerhetsexperten. Annars går vi överallt som förut. Ibland är gator och områden avspärrade, men det känns vant och tryggt. Alltsedan ankomsten har jag bara haft möten med folk för att få till det jag är här att göra. Jag har inte tagit ett foto eller en ruta film än, men alla grejer är inne. Jag måste göra en sorts analys först hur långt jag kan gå. Problemet är att nästa vecka är det Eid Al Adha och då dör absolut allt. Ungefär som strax efter lunch en svensk fredag och inget händer förrän måndag morgon. Så jag jobbar dygnet runt för att få till något under den veckan, men det kan bli svårt att ta sig ur Saana, byråkratin är tidsödande och min ”sponsor”, gifte sig förra veckan och är på semester i Istanbul tills efter festligheterna. Så typiskt Jemen! Bara helger! Likväl gör jag fina framsteg. Jag verkligen älskar att vara tillbaka i denna miljö. Oavsett den eländiga verkligheten, men det känns som om jag kan göra skillnad!

Neej, där fick Eva tag på min mobil, hennes nya måste-leksak, och tar jag den av henne blir det ett jädra liv!