Massajerna från il-loitai och il-purko klanerna tyckte aldrig att samburu folket tillhörde samma stam. Allt sedan dess har jag drömt om att möta både samburu och turkana-folket. Jag var helt oförberedd på mötet, för min gode vän Jeff fick för sig att vi skulle flyga till Laikipia via Turkana sjön och se hur utvecklingen gått i Sibiloi National park. Så det var först när den legendariska krokodil – och utflödet till Nilen sjön dök upp under oss som jag började fatta vart vi var på väg. Landning i vad som tycktes rena öknen. Det var torrt, hett och en varm vind mötte oss när vi steg ur och en parkvakt från Borana-folket, som en gång i tiden var fiender till samburus. Ack de har fortfarande sådana dramatiska anletsdrag, detta ökenfolk!

Eftersom vi blott hade 2 timmar på oss, så valde vi att åka till den förstenade skogen i stället för Koobi Fora, dit jag drömde mig, eftersom det var här som vi först fanns spår efter homo habilis, den händige människan. I stället hamnade vi uppe på en klippa, som bjöd på en hänförande utsikt över denna omgivning, vars plats bevarat både förstenade träd och spår efter vår händige släkting. Detta besök var för mig hela resans höjdpunkt, eftersom ett av mina hobby projekt är människans ursprung. Den här känslan av att tillhöra detta område, är rent afrikanskt och är helt klart en liten DNA-markering. Sällan upplever jag ett område med en sådan lycka och frid som vissa platser i Afrika!

Efter två timmars underbar tur, präglad av nya idéer, så flög vi tillbaka söder över mot Laikipia som jag heller inte besökt förut. Ett frodigt område strax i närheten av Aberdare kedjan och med utsikt över Mount Kenya. Vårt mål var nu Loisaba Wilderness Lodge, en privat park driven av några välbeställda italienare och jänkare. Loisaba skilde sig en hel del från Masai Mara. Främst genom att det var så backigt, buskigt och områdets vilt bara dök upp utan förvarning, som man alltid får i öppna Mara. Parken är känt för oryx antiloperna, Grevys sebra och nätgiraffen. Vilka vi såg både från häst och fordon. Allting är så sanslöst vackert, så mest sitter man häpen och funderar på hur priviligierad man är som får chansen att uppleva detta!

Under tiden jag var i Afrika fortsatte jag få en massa förfrågningar om att bli Facebook-vän och jag kan tyvärr inte ta emot mer vänner, hur gärna jag än vill, så jag har satt upp den här sidan som ni kan gilla och på så vis följa de rapporter jag lägger in. Här finns alla nyheter.

Se foton från hela resan här!