Piotr hade befunnit sig i just detta läger i över ett år. Utsikten var minst sagt hänförande. Höga alpina berg och lägret var placerat högt upp ovan floden, som fortfarande var täckt av den 2 meter tjocka isen. Det var ett av många vinterläger de här evenerna hade. De lever fortfarande i vad som kallas brigader, som idag mest är en sammansättning av en familj eller två. Piotr var chef för sin, som bestod av ett par av hans söner och hans mycket dominanta och kloka fru, Jevgenija. Oftast satt hon bredvid sin man, men hade för dagen knallat iväg för att kontrollera ett förråd för sommarlägret som fanns några kilometer bort. De hade haft problem med några björnar som tagit både ren och delar av deras förråd av viltkött. Piotrs ansikte var präglat av att leva ute året runt i stort sett hela hans liv. Han var mycket mjuk i sitt sätt och hade inga problem med att hela vårt team dök upp utan förvarning. Vika var hans dotter, men när de möttes, det var ett år sedan senast, så hälsade de inte på varandra eller kramades, man gör inte så här. Visar glädje. Eller sorg. Allt de gör är med stor försiktighet och ödmjukhet. Exempelvis rusar man inte som jag alltid gjorde in i tältet och satte sig direkt. Jag gjorde mest det för den extrema kylans skull. Everna stannade alltid en kort stund vid ingången, lät kylan komma in, blev hänvisade en plats av den som var chef för tältet och satte sig först då. Allt de gjorde var ett uråldrigt beteende, skapat för att hålla sig väl med andarna. Jag skulle senare träffa två shamaner (läs här, Kulan och Afanasij) och inse att det här var svåra saker att prata om. Speciellt med någon de ännu inte hade förtroende för. Vi var en komplicerad grupp. Det var jag, västerlänningen, amerikanen, så tre jakuter. Alla vi fyra representerade folk som förtryckt evenerna sedan de först kom i kontakt med en annan värld än deras egen. Runt 1600-talet.

Evenerna var som deras själsfrände, renen, de följde invanda banor och trivdes bäst när de gjorde så. Större delen av den rutt vi nu skulle komma att följa i det något varmare Khabarovsk området, hade under århundraden varit densamma. Renen vill ha samma rutter år ut och år in, för att känna sig trygga och vara till bäst nytta för sina mänskliga partners.

Vi stannade hos Piotr i fem dagar. Dramatiska sådana och präglade av att Yura Grigorivitj fru, vilket vi fick reda på samma dag vi “red” in, ja, att Yura hade en fru i lägret och, ja, att hon var havande i åttonde månaden. Vi försökte kalla på helikopter under flera dagar, men det var svårt att ordna. Det kostade. Everna hade ingen inkomst, utan kunde bara slakta och sälja av sina renar i hopp om att det skulle räcka. Efter fem dagar kom en MI8 och plockade upp Larissa. Hon ville inte att maken skulle följa med beroende på att hon tyckte han blivit så ful av sina köldskador på bägge kinderna. Stackars Yura!

Så fort temperaturen närmade sig -40, så blev livet inne i tältet bättre. Det gick att trivas och inte bara att överleva. Kaminen och vårt tält klarade ingenting under -40. Vår översättare Bolot, hade tagit ut sig så fullständigt att han blev sjuk under hela besöket. Det är ett mycket krävande liv att vara nomadiska renskötare och färdas i stort sett hela tiden för att hitta betesmarker för sina älskade renar. Kylan tar kraft. Men det märktes att de var glada att vara hemma i sina egna trakter igen. Jakutien hade varit grymt kallt tyckte de och renarna blev sjuka av det.

Jag insåg att jag fram till denna stund, hade haft svårt att tänka, så kallt hade det varit. men jag hade klarat det utan några större bekymmer. Två lätta förfrysningar på mina klena kinder och extremt kalla fötter mest hela tiden, annars inga problem. Men jag hade använt all kraft för att hålla den borta. men -40 räckte gott nog. Även om det konstigt nog kändes som lite vår i luften….