“Pappa, kan vi inte flytta hit så vi får utrymme?” frågade Dana under förra årets semestercykling.
“Inte en chans” , svarade jag: “I alla fall inte förrän nu har gjort klart era studier.”
Jag blev chockad under förra sommarens cykeltur. Över förfallet i glesbygden. Framförallt norröver. Dagarna i Fredriksberg skrämde mig. För första gången fick jag lära mig ord som social dumpning. Tjejerna och jag fick uppleva slagsmål på samhällets huvudgata. Vid en busskur. Det var en sådan kontrast till den skönhet som omgav Fredriksberg. Gröna skogar, klarblåa sjöar och gnistrande älvar. Lokalbefolkningen jag pratade med var oerhört missnöjda. Och upplevde en stor hopplöshet. Det fick ingen hjälp från någonstans. Vare sig polis, myndigheter eller från den politiska världen. Ungefär hälften av dem jag pratade med upplevde att det var invandringens fel. En känsla av stor hopplöshet präglade vår tur genom glesbygden. Många samhällen längs vägen hade inte ens en liten affär. För att handla kunde det vara 3-4 mils avstånd till närmsta affär. Och hur tog sig folk som inte hade bil sig dit? Och jag såg nästan bara äldre invånare. Jag skulle inte sätta tjejerna i skola här.
Igår införskaffade jag en cykel åt teamets fjärde person. På ReBike vid Triangeln i Malmö. Jag gillar hela deras idé om att ta hand om skrotcyklar och rusta upp dem och sälja. Två bröder vars familjer kommer från Talca i Chile driver plejset. Vi pratade länge om hur mycket vi bägge gillar att bo i Malmö. Det är en levande stad med folk från hela världen. Aldrig tråkigt. Inte för stor. Tjejerna har en perfekt utbildning. Här finns alla möjligheter. Staden har självklart sina baksidor. Det finns tydliga skillnader gällande områden som har bra ekonomi och inte. Utanförskap finns. Orättvisor likaså. Ryktet om dess farlighet tas alltid upp när vi säger vi bor i Malmö. Klart överdrivet. Men media funkar ju så.
Sedan förra årets tur har jag letat efter någon dokumentär. Eller någon bok eller större tidningsartiklar i större tidningar om ämnet dagens glesbygd. Det är som om ingen utanför glesbygden egentligen bryr sig. Att det bara satsas på staden. Är det så? Men häromdagen hittade jag boken Det Svenska Missnöjet av Joanna Lindell och Lisa Pelling. Mycket intressant läsning! Den borde ingå i skolans grundlitteratur. Och alla politikers!
Lite mer än två veckor kvar till avfärd. Jag ser åter fram emot att möta både stad och glesbygd och de som bor där!
Reserapporterna från Fredriksberg förra året https://www.mikaelstrandberg.com/?s=fredriksberg
Rebike i Malmö http://www.rebikemalmo.se/
Det svenska Missnöjet https://bokforlagetatlas.se/bocker/det-svenska-missnojet/
