(Swedish version first followed by the English)
Att ta steget från storstad till ett isolerat samhälle vid kanten av en av världens största ishättor, ja, det är ju inte helt okomplicerat. Men jag måste säga, som helhet har det gått bättre än förväntat. Mycket på grund av tjejerna som gjort att vi alla hamnat snabbt i en sorts tröttsam daglig rutin. Pam har fått jobb på fiskefabriken, trivs mycket bra där, och lämnar huset nu i mörker halv sex nästan varje dag, ja, hon jobbar ofta söndagar också, och så skall jag upp, baka bröd, packa matsäcken för tjejerna, laga choklad, väcka dem, få i dem frukost, gå till skolan respektive dagis och några timmar senare hämta dem och göra mackor, laga middag tills Pam kommer hem och så var den dagen mer eller mindre över. Där emellan skall jag försöka göra en rättvis och positiv dokumentär om livet här och Grönland. Inte lätt!
Viktigast lärdomen? Vi vet att om någon månad har vi vare sig ägg, mjölk eller ost att äta för många månader framöver, det kommer att bli dyrt och komplicerat om vi behöver lämna bygden och för var dag som går, blir det allt mindre dagsljus och det gäller att ta till vara alla möjligheter. Så anpassningen måste ske snabbare!
Svårast är ju att justera om ens storstadsbeteende från det europeiska fastlandet. Felet är helt och hållet mitt, men det tar sin tid att justera beteende. Detta gör att jag inledningsvis blivit upprörd på de stora kostnaderna som finns för att leva här, vilka ÄR överdrivna och skulle inte behöva vara SÅ höga som de är. Att isolering och transportkostnader gör allt dyrare, det är begripligt, men bristen på konkurrens gör att folk får acceptera att bli överkörda hela tiden. Dessutom är det nästan utan undantag så när man gör affärer att det alltid tillkommer extra kostnader utan att man blivit upplyst om detta. En annan sak som tar tid att hantera är det här med tider. Ibland dyker folk bara inte upp när man kommit överrens om en tid helt utan att ens tala om varför eller höra av sig. Så är ju också verkligheten sådan att till skillnad från storstaden, så varje gång man går ut träffar man folk som man känner och pratar med. Vilket är ju en av anledningarna varför vi är här, men det tar sin tid att begripa att det går bara inte att slinka ned till affären i all hast utan att folk tittar eller vill prata!
Det tar sin tid att anpassa sig. Annars tycker jag det gått över förväntan. Viktigast har ju varit att Dana och Eva skulle passa in och det går fint, tycker jag. Eva har bra lärare, Ida och Christian, som hjälper henne mycket och Dana hon funkar nästan överallt. Så sakta börjar de ta till sig grönländska, men även danska. Pam likaså. Ja, danska funkar för det mesta för min egen del, men grönländskan, jag hinner inte. Och andra saker som oroade innan, som Internet och kommunikation med folk, ja, mycket bättre än väntat. Internet är dyrt, dyrt som satan, men det funkar (utom idag, en fredag i slutet av månaden, folk är online!)och folk i Nuuk påstod att ingen här pratade engelska, bara några få danska och resten grönländska. Det finns många som pratar engelska, de flesta har lärt sig från filmer på TV och fler pratar danska, men många pratar också bara grönländska.
Ja, det har heller inte varit helt enkelt att anpassa sig till det sötaste av alla hus, men så litet att vi inte har något privatliv eller plats där man kan vara ensam, det är svårast. Allt det andra som torrtoa, utbärning av kiss och bajs, påfyllning av vatten och så vidare, inga problem. Det har heller inte än blivit för kallt, även om det märks när det blåser, så är det tunt som en tältduk. Men det passar oss perfekt. Lite avskilt, bekvämt och fullt tillräckligt!
Störst intryck har den storslagna omgivningen gjort. Fisket. Utrymmet. Friheten. Avsaknaden av folk. Friska luften. Och några av de mest generösa människor jag träffat!
English version:
Making the move from a big city to an isolated community at the foot of one of the biggest icecaps on earth, well, it ain´t uncomplicated. But I have to say that the transition has proved easier than expected. Most of it due to the girls who have made us ending up in a tight and at times, tiring, routine. Pam´s found a job at the fish factory, she enjoys it a lot and leaves the house in darkness at just after 5. Almost every day, because she works Sundays as well. So when she leaves the house I get up and prepare brekafast for the girls and packed lunch, hot chocolate to drink, homemade bread and then move upstairs to wake them up, piggyback them down and walk them to school and preschool respectively. It doesn´t take long until I have to pick them up again. They´re always hungry, so I start cooking immediately, Pam comes at three and suddenly another day is gone. And in between these moments I am supposed to do a fair, non-extractive and positive film about the settlement and Greenland. Not easy!
Main lesson so far? We know right now that in a month or so, we won´t have eggs, milk or cheese, it will be complicated and expensive if we need to leave the area and for every day passing, it gets darker and we need to use every little moment in life to enjoy these possibilities! So we have to adapt quicker!
I think the most difficult part have been adjusting from one´s behavior and needs from living in a big city life on the European continent. The fault is my own, of course, but adaptation does take time. This reality has meant that I initially have been unsettled and upset as regards to the high living costs here. And they ARE way too high and they shouldn´t be THIS high. Sure, isolation and long transports make things way more expensive, but no competition forces people to accept to get run over all the time. On top of this, with few exceptions, any business transaction involves getting a much higher cost than first expected, since there´s seems to be no need to inform customers of the full price beforehand. Another issue which takes some adaptation is time. On quite a few occasions when agreed to meet, people just don´t turn up, often without informing me that they won´t. Anonymity is another issue which differs from the big city, because every time ju step outside the house, you will run into someone you know who wants to have a short chat, which is one reason we moved here, but takes time adjusting too!
Sure, adjusting takes time, but I have to say, again, I think it has gone way better than expected. The most important issue has been the girls adjusting, getting into the school system. So far so good. In Evas case very much due to her getting good teachers, again, like Ida and Christian. Dana seems to settle anywhere. They slowly seem tog rasp the difficult greenlandic language. Danish as well. The same applies to Pam. For me, danish is settling down fine, but Greenlandic, not a chance in hell. And, other issues which worried us beforehand, like the availability and speed of the Internet, completely unfounded (except today, certainly due to is being the end of the month and Friday) and the same applies to people in Nuuk telling us nobody spoke English or even Danish here. Quite a few speak English, many more Danish, even if quite a big part speak Greenlandic only, but there´s always someone around who can translate. Most people who speak English have picked it up from watching TV!
Adjusting to this cute little house we live in, well, it hasn´t been easy either, mainly due to the fact there´s so little space for private time. All the other stuff as the toilet in the bucket, water tank and so on, no worries. Sure, when the wind is strong, the walls are similar to a tent fabric, but as a whole, the house is perfect for us. it is a bit away from other folks, comfortable and more than enough to enjoy life in!.
Biggest impression is the surroundings. The fishing. The space. The freedom. The lack of other people. The fresh and crisp air. And some of the most generous people I have ever met!
