(Swedish version first, followed by the English)
Jag har stora problem att sova och koppla av. Pam likaså. Tjejerna klarar det bättre. Men jag vill bara vara ute hela tiden, utnyttja ljuset i vad om tycks vara den eviga solen i detta område och helst fiska! Vila får vi göra när mörkret kommer.
Så jag fick låna en rulle av grannen. Lite osmord, oanvänd, men fullt duglig, så å det snaraste rusar jag över fjället till Eqalunnguit, so betyder Öringens plats. För det första är det en mycket vacker plats. Fina runda, sammetslena berg, en stort fjord, där isberg flyter omkring och den friskate och mest hälsosamma av luft. För det andra är det 10 meter av stenig ström som skiljer havet å ena sida, och en fjällsjö å den andra. Jag har noga kollat kartan, men som alltid får man känna sig för lite. Det ser djupare ut på sjösidan och jag vill inte fastna igen, eftersom jag redan fått mitt Shimano spö förstört av idioti. Efter några kast får jag upp två sjuryggar. Beniga, knotiga och inte vackra, men har ett kött som smakar som abborre.
Men jag är ju här för att förhoppningsvis få fjällöring, så jag traskar västerut längs strandkanten och betar av så mycket jag kan. Just när jag vill ge upp, nappar det. Och det blir direkt kamp, plötsligt ett hopp ovan ytan, ser ut som en stor fin fisk, säkert öring, så jag håller ned spöt för att undvika hopp. Så har jag den. En oerhört vacker fjällröding!
Det går bara inte att beskriva lyckan. Det är tio år sedan jag fiskade på allvar och jag inser direkt hur mycket jag saknat känslan av att fiska i det fria och den stora fantastiska naturen. Med den bästa känsla som finns. Det känns…jordnära, äkta, rätt och spännande. Oj, hur jag har saknat detta! Jag visste inte!
Lika spännande är det att visa tjejerna den här oerhört fina fisken, ack, så vacker. Lika god är den att äta. Nästa dag får jag en stor 8 kg tung atlanttorsk på spöt! Det går av igen, men jag har den. Nu är oron, hur skall vi klara vintern om jag inget spö har?
Bäst av allt dock är när hela familjen gör en 14 km lång fjälltur, samma dag som jag får torsken, och jag ser hur tjejerna älskar naturen. Speciellt Eva. Blyg i skolan, men på fjället kommer hon till sin rätt. Klok, tålig, hjälpsam och hon verkligen älskar att vara ute och upptäcka.
Nu väntar vi bara på kläderna och resten av grejerna. När de nu kommer. Tack RAL! Och, en lösning, hur fixar jag spöt utan mina grejer?
English version:
I have major problems sleeping and relaxing. The same applies. The girls are doing much better. But I just want to spend as much time as possible outdoors, enjoying the light in what seems like the eternal sunlight in this area and I´d like to fish day and night! It feels like, we can rest when the darkness have arrived.
The neighbor lent me a reel. A bit noisy, unused, but did its job, so as soon as it was on my fishing rod, I virtually ran over the mountain to Eqalunnguit, which means the Place Of Trout. Let me just tell what a beautiful place it is. The rocky stream is surrounded by old round, silk like mountains, right next to a grand fiord where icebergs are floating around and the freshest and healthiest of air. It is in many ways an extraordinary place, the stone stream divides the sea in the north, with a mountain lake in the west. I had read the map in detail beforehand, but it is still always a feel around initially, so I start at a place on the ocean side where I think it is deep to avoid ruining my rod again, as I did the day before when it broke. After a few throws I land two evil looking lumpfish. It is a bony, odd looking fish which tastes a bit like perch when fried. Tasty.
But I am at Eqalunnguit to catch trout, so I set off west next to the lakeside, I work it metically until the reel suddenly starts screaming. It is indeed a biggie and when it jumps up through the water to try to free itself from the lure, I see it is a fine trout of some sort. I keep the rodpoint just above the water, to avoid losing it through a jump and when I see it next to the edge after 5 minutes of work, I see it is a prime example of a Arctic char!
It is very difficult to fully explain the emotions felt. It is more than 10 years since I actively fished for survival and I suddenly realized how much I have missed the feeling of walking around into the great outdoors, feeling the freedom of all, fishing to survive. It is the best feeling on earth! It is a…..down-to-earth, true, right and exciting emotion! Gee, I had no idea I have missed it this much!
As exiting was showing this prime example of an Arctic char for the girls. And it is as good as a meal, tastiest on earth! Next day I land an Atlantic cod, an 8 kg fish which again breaks my rod. But I land it. Now, I worry, how are we going to survive the winter if I don´t have a rod this month to fill up the freezer (we don´t have one, but need one!)But the best of all is doing a 14 km hike with the girls this Saturday through the mountains, same tour where I caught the cod, and seeing how they just love being outdoors. Especially Eva. So shy in school, but once outdoors, she comes alive. She is wise, strong, intrepid, helpful and just loves exploring all assets of this great outdoor heaven.
So, right now, we are just waiting for our clothes and the rest of the kit, which will help me repair the rod, whenever they will arrive. Thanks RAL for your crappy job. And, I need to figure out a quick but sustainable solution to fixing the rod!
