(Swedish version first followed by the English one)

Jag har nyss kånkat ut säkert 30 kg skit och piss i en kommunens gula platspåse placerad i en hink. Jag har därefter gjort ren toaletten, toalettstolen och hinken. Det är en av många utmaningar som väntar nu sedan vi flyttat hit till byn, säkert en av de mest vackert placerade i världen. För min del är inte det ett problem. Att ha att göra med skit. Men vare sig Pam eller ungarna är vana, men jag tycker ändå att det gått över förväntan. Med det mesta.

Jag blev lite skrämd i Nuuk. Hade det inte varit för att vi träffat Viviann, Jörgen, Svend och Julie, så tror jag att läget vore en skvätt annorlunda mot det negativa just nu. Vi hade ändå varit här, men känt större oro. Vi träffade många helt fantastiskt fina människor i Nuuk, men stämningen var i stora drag ohjälpsam på de flesta nivåer. Ytterst få ville vara involverade, umgås, ha åsikter eller engagera sig. Storstadssyndrom med all säkerhet. (Även om det skall tilläggas att här fanns bara 15000 invånare…) Vacker stad, men inget jag vill återvända till i någon hast. Säkert hade det att göra med mig och mitt sätt att vara, men jag tänker på alla andra ställen jag besökt under 31 år av professionellt resande. Nä.

Därför blev jag så oerhört lycklig när vi landade i Ilulissat och det inte tog många ögonblick förrän jag insåg här var det precis tvärtom! Oerhört öppna människor, hjälpsamma, generösa och de mötte ens blick!

Vi anlände ju mitt i natten tjejerna och jag. Det blir så när man bokar billigaste biljetterna för en familj och tro mig, Air Greenland tillhör världens dyraste. Och säkert rikaste med tanke på vinsterna. Det här med pengarna gjorde ju också att då hamnade vi nere vid hamnen, där det var tänkt att båten till byn skulle avgå ifrån påföljande dag. Så vi lade ut liggunderlaget, sovsäckar och resten av grejerna på kajen och alla tjejerna lade sig ned, jag tänkte att jag får stå genom natten, inga problem. När de lagt sig gjorde jag en liten gångtur för att få utsikt och då dök taxichauffören som plockat upp oss på flygplatsen.

”Jag kan inte låta barnen sova ute i natt och frysa. Det går inte!” , sade han och så slutade det med att vi hamnade hemma hos honom och hans fina familj i utkanten av Ilulissat.

De bodde i en liten två med kök och Malik, som taxichauffören hette, hade två jobb. Han var både mekaniker och chaufför och Manchester United supporter. Han jobbade extra för att kunna köpa en båt.

Vi blev kvar hos familjen i två nätter. Felet var mitt. Jag hade bokat vår biljett till byn där vi skall bo minst ett år, ja, till nästa år. Så när vi packat på alla våra grejer på båten samt två par Åsnes skidor, så fick vi gå av igen. Ingen höjdare. Jag var arg tills jag fick veta felet var mitt. Men båtföretaget fixade det hela. Personalen på kontoret var underbara. Så jag ringde Malik och frågade om vi fick bo där en kväll till. Det fick vi. Under tiden vi väntade på båten, innan vi insåg mitt fel, så såg jag att ett gäng fiskare tappade i ett gäng mindre hälleflundror, de kallas så, fast de är så stora, den grönländska halibuten. De flöt förbi där vi stod och väntade på båten, så jag fiskade upp en tio kg ungefär med min teleskopkrok jag hade i skidfodralet och tänkte:

”Tänk att det var så lätt att fiska på Grönland!”

Både Malik och hans fru Pauline jobbade, så vi hade kunnat lägga oss, men våra grejer tog upp det mesta utrymmet i familjens lägenhet, så vi tänkte bäst vi går ut, vilket vi gjorde och hamnde därför på en 5 km lång vandring. Samma fjäll som hemma i norra Dalarna, samma natur, samma lukter, växter och känsla. Lika mycket mygg. EN av dem bet Eva på ögonlocket så on svällde upp rejält, så det först vi fick göra när vi anlände till byn var att gå till doktorn. En dansk stafett läkare som var i byn i två veckor, ja, hans första besök på Grönland. Billigt tänkte jag. Så vi fick antihistamin.

Tjejerna är fantastiska. De klagar aldrig. Ja, ibland vill Dana ha godis. Men det är allt. De tar allt som en spännande utmaning. Vi är oerhört lyckligt lottade.

Färden till byn genom otaliga isberg tillhör ju självklart med det mest fantastiska man kan uppleva i skönhet, storslagenhet och överväldigande känslor. Det känns nästan som en perfekt installation av vår världs bästa konstnärer som tagit till i ytterkant, men det är verkligt.

Rörmokaren Knud hämtade oss och tog oss till det hus vi skall bo under ett år. Vi lånar det av Svend och Julie i Nuuk. Det står placerat på en kulle med utsikt över bukten, isberg och de omkringliggande bergen. En storslagen utsikt! Dock fanns här vare sig el, vatten, olja och så för att kunna bo här. Knud skulle fixa det mesta nästa dag sade han. Så vi åkte runt i byn med honom för att fixa dessa saker på de ställen det skulle fixas. Här träffade vi en annan Julie som erbjöd oss att ligga över hos henne tills allt var klart.

Fantastiskt fina människor här! Det känns som om vi kanske hittat rätt. Vi får se.

English version:

I have just , with great effort, hauled out 30 kg:s of shit and pee in one of the yellow plastic bags belonging to the local commune. After that I have carefully cleaned the toilet, its seat and the bucket. That is one of many challenges waiting the family here in the village, which is probably one of the most beautifully situated in the world. I ain´t a problem for me. Dealing with shit I mean. But Pam and the kids ain´t used to it, but it has turned out much better than I feared. With most things.

I got a bit worried in Nuuk. If we haven´t met Vivian, Jörgen, Svend and Julie the last two weeks during our visit, I fear our situation would be slightly more complicated right now. We would still have made it to the village, but felt a bigger worry. Let me first say, we met a lot of great people in Nuuk, but the atmosphere as a whole was highly unhelpful and cold. Not many wanted to engage, socialize, have opinions or get to know us. Most likely the typical big city syndrome. (Though, let me add there´s no more than 15000 people in Nuuk…) Beautiful surroundings, but not a place I want to return to in any haste. I am sure me and my behavior was one reason for this, but I am taking in 31 years of professional travel into this analysis. Nope. It was tough.

So, for this reason, I was genuinly happy when we landed in Ilulissat and it didn´t take many seconds before I realized it was totally different in this part of Greenland! Incredibly warm, openly welcoming, generous locals who met one´s gaze with a smile!

We arrived in the middle of the night, the girls and myself. That´s how life is when you always have to buy the cheapest tickets for the family and myself, and Air Greenland are among the most expensive airlines in the world. And, I am sure, one of the richest as well. This issue with the money made us end up at the harbor midnight, pulling our mats, sleeping bags out and using the rest of the kit as pillows. Just enough space for the girls, so I thought I will spend the night walking around, Which I started to do, when the taxi driver who picked us up at the airport turned up and said:

“I can´t have the kids sleeping out, freezing. Not a chance!” he said and invited us to his home in the outskirts of Ilulissat together with his family.

Malik and his family, a wife, a toddler and a kid, lived in a small two room apartment with a small kitchen and Malik, as was his name, had two jobs, first as a mechanic and secondly as a taxidriver. He was saving to buy a boat.

We stayed with the family for two nights. The reason was another booking error of mine. I had booked our trip to the village for 2018. A year in advance. So, when we had slugged to get all our gear on the boat, including two pairs of Åsnes skis, they told us to get off. Not a life highlight. I was quite upset until I realized the error was mine. But the boat company sorted it all out and where very warm and helpful. So I called Malik and asked if we could stay another night, which we could. During the time we waited for the boat to arrive, before I realized my mistake, I saw a bunch of fishermen arriving with their catch and whilst unloading it, a few fell out, halibut, and ended up floating past where I was standing. So I ran up, grabbed my telescopic hook and hauled up 10 kg:s of fresh halibut.

“Gee, fishing is easy in Greenland” I thought.

Both Malik and his wife Pauline where at work, so we could have just laid down to sleep, but with all our gear taking up space, we thought maybe best we get out so if they get home, they can at least move around in their own apartment. Instead we ended up doing a 5 km hike in an environment which was identical t the one I have spent some much time of my life in Northern Dalarna, Sweden, same nature, same flora, same smells and as many mosquitoes. One of them stung Eva on her left eyelid and it swelled up to block her view. So the first thing we did when arriving in the village was to go to the doctor. A Danish relay doctor who was in the village for two weeks, well, his first visit ever in Greenland. What an inexpensive solution I thought. He gave us antihistamine.

The girls are fantastic. They never complain. Well, Dana wants sweets on and off. Butt hat is it. They take life as a positive challenge. Priceless girls of course.

The journey by boat to the village took us through a landscape of icebergs, which easily rates among the most impressive a traveler can experience. Overwhelming to say the least. It felt almost like an installation by the world’s best artists, who had overdone the beauty a bit, but was for real.

Knud, the plumber, picked us up and brought us to the little cottage where we will live for a year. We are borrowing the house from Svend and Julie in Nuuk. It is located on hill overlooking the village and the bay dotted with icebergs and surrounded by old rounded mountains. We have a spectacular view! There was no water, no electricity in the house, so Knud took us on a tour of the village t sort these issues out. Oil, electricity, water and more is needed to be able to live in the house. Knud said he would sort most things out the following day. We met another Julie who offered us to stay in her house whilst we sorted out these issues.

The best of people here! It feels like we have made the right decision to come. We will see.