Nuuk
(Swedish version first, followed by the English version)
Kanske det är en ynnest från ovan?
”Jag har inte haft en enda dag som det här!” påpekar Pam som varit i Nuuk en månad.
Klar blå himmel och en storslagen soluppgång. Från fönstret i lägenheten ser jag ett fenliknande berg, fjorden och några av samhällets färggranna huslängor. Korpar och måsar seglar i termiken ovan och förbi den huslänga vi bor i. Min första känsla, trots min rese erfarenhet, jag befinner mig i en dröm. En månads halvväder och så kommer vi och bästa dagen anländer.
”Jag gillar inte mjölken”, hör jag Dana säga i bakgrunden.
”Ser du några kor här?” hör jag Pam svara henne lite skarpt och fortsätter: ”Allt är inte som Sverige, där mjölken alltid är färsk.”
Dana skrattar. Hon är på lysande humör. Igår lekte hon och hennes äldre kloka, resvana syrra två timmar ute i -15 grader, när vi väntade på flygplatsen i Kangarlussuaq och jag insåg att det var just detta jag vill de skall få uppleva. Frihet att bara gå ut och leka utan att det endera är farlig trafik, människor som inte gillar ”lösa” ungar eller andra storstadsbekymmer.
Frihet var precis det jag kände när vårt flygplan från Kastrup seglade in över den grönländska inlandsisen. Under mig såg jag ett landskap av dalar, småbackighet och inga spår av människor. Men en total oändlighet. Den grönländska inlandsisen. 3 km tjock. Jag kände att jag har varit borta alldeles för länge från den här världen. Det är nog här jag hör hemma. Jag känner en sorts närhet, storslagenhet och lycka på samma gång. Och känslan av ett sant privilegium att få se detta. Och förhoppningsvis upptäcka och vara en del av snart!
Tidig morgon i Nuuk som har lite av både Jakutien och Svalbard över sig. Min känsla på färden hit och de människor jag sett på både stora och små flygplan för att komma hit och i väntsalar. Främst barnen är mer sociala och lekfulla. Redan har flera något äldre grönländska pojkar lekt och busat med Eva och Dana. Det gillar jag. Även om en fick Dana att gråta. De äldre grönländarna är vördnadsfulla, varma och hjälpsamma. De mitt emellan, de som kommer direkt från Köpenhamn, ja, de har en lätt arrogans över sig, som om de vet hur livet skall vara, vilket jag kan förstå. Köpenhamn och Danmark är någonting helt annat än största staden på Grönland, Nuuk. Det skall bli intressant och se hur allt fungerar så att säga.
Ja, detta är då mina initiala observationer och mitt första riktiga grönländska nedslag!
Och tjejerna vill ut och leka…
PS. Åh, jag lärde mig alldeles nyss i en glättig och oerhört tråkig lokal turistbroschyrs om kallas Colourful Nuuk att fiskfensberget heter Sermitsiaq. Broschyren är helt vinklad att folk som har råd över måttan att komma. Det har konstaterats inom turistbranschen att det leder till en för tidig död….Att satsa bara på de som har pengar, man missar ryggsäcksresenärerna, de som i regel blir de som skriver för större medier som folk läser och ser på. DS
English version:
Maybe it is a gift from above?
“It hasn´t been like this in all my time here”, Pam said and she has been here a month without us.
We have a blue clear sky in front of us and a beginning sunrise. From our apartment window I see a fishtail mountain in front of us, Sermitsiaq, a fiord and a series of apartments in a variety of beautiful colors. Ravens and seagulls sail in up winds in front of the window belonging to the apartment we are hiring for some time. My first feeling I have, taking in years of travel, I am most likely dreaming. Greenland, a long dream is coming true. And after a month of not so good weather in Nuuk, we arrive, and bring with us the best of weather.
“I don´t like the milk”, I hear Dana say in the background.
”Do you see any cows here?”, Pam asks her a bit sharp and continues: “This isn´t Sweden, where the milk is always fresh.”
Dana laughs. She is in a brilliant mood. Yesterday she played together with her more mature sister who is used to travel outside the airport in Kangerlussuaq for a couple of hours in -15 degrees Celsius. This is one of the reasons we are here. I want my girls to experience the freedom of being able to just open the door, go outside and play without worrying about a busy traffic, people who doesn´t like kids having the freedom to play anywhere and other big city problems.
Freedom was exactly the feeling which immediately hit me when our plane zoomed in over the great icecap of Greenland. I saw a landscape of valleys, hills but no traces of humans below the plane, but endless emptiness. It was the 3 km thick icecap. And I realized I had been gone from these areas far too long. I actually thought, this is where I should be. What I felt was a feeling of belonging, greatness and happiness, all at the same time. And the feeling of being an incredibly privileged human being getting this opportunity to experience this. Hopefully being an integral part of it soon!
It is early morning in Nuuk, which has a bit of a feel of both Yakutia and Svalbard. And my initial observations since I left Copenhagen, travelling in both big and small planes, sitting in airports are these:
I do see the kids here are way more social and playful. The girls have already had elder boys come and joke and play with them, one so much so Dana started crying. I like this social behavior. The elder greenlanders are respectful, warm and helpful. Those in between, especially those one can see who is returning home from Copenhagen and Denmark, well, there´s a slight arrogant streak, like they now know how life is, which I can understand. Copenhagen and Denmark is of course in many ways something entirely different to the biggest city on Greenland, Nuuk. It will be a very interesting time ahead, observing the ways of this society.
Well, these are my initial observations, based on 30 years of travel. And my first meeting with Greenland!
The girls wanna go out and play in the sun and cold…
PS. I just found out through a glitzy and overdone tourist brochure called Colorful Nuuk, which seems only tuned into the richest of tourists, anyway, I found out that the fishtail mountain is called Sermitsiaq. DS
