Jag skulle vilja beskriva det som hänt sista veckan som en riktig berg- och dalbana. En sak är klar, jag hade aldrig ens kunnat fantisera att filmen Mannen Med Barnvagnen skulle bli en sådan…ja, jag törs nog säga, en sorts succé. Alla mail och reaktioner från folk på gatan, har varit oerhört uppmuntrande. Och störst intresse har, kan man väl säga, legat på min lilla följeslagerska och den övriga familjen. Vad som hände efter filmen kan ni läsa om här. Många mejl har frågat om det blir någon uppföljning rent filmatiskt, alltså en ny film, med familjen. Det kommer det inte att bli. Det här var en engångsföreteelse. Filmen spelades in….hmm…låt mig tänka nu, ah, sommaren år 2014, så det har gått två år sedan dess, tjejerna har växt på alla nivåer och börjat skapa sina små egna liv. Däremot har vi ju familjemål. Ett sådant är att tillsammans klättra Afrikas högsta berg, Kilimanjaro. Så även om det ligger år bort, så ligger alla i träning. Tjejerna går varje dag till skolan, nåja, Dana av och till, hon är lite av en “diva” och vill bli buren, och för Evas del så blir det 7 km per dag. och det är bara att konstatera att dessa kilometer gör skillnad. vi får tid att prata och hon är i mycket god form.

Avlsutningsvis, så kan jag säga att det är den överlägset bästa tiden i mitt liv, varje andetag med dessa två underbara döttrar, är en enda njutning. jag ser fram emot och gå och hämta dem varje dag för att bara få se deras glädje när de ser sin pappa som älskar dem överallt. Igår sade den äldsta till mig:

“Åhh, nu får du sluta säga att du älskar mig hela tiden så alla hör!”

Inte en chans att jag slutar!

PS. Angående vad jag säger nu, innebär inte att det är hugget i sten, hur framtiden ser ut vet ju ingen. Vad man tycker en dag, kan ju ändras till nästa, när man lär sig mer av livets kunskaper. DS