Ett av mina huvudmål i livet är att ständigt försöka bli en mer kärleksfull, varmare, generösare och på alla vis en bättre människa. Det går sakta framåt och det är inte en enkel uppgift. Det går si så där, men jag kämpar på. Jag får en oerhörd hjälp från mina familj som tycks besitta dessa egenskaper. Och det faktum att vi tillsammans fått uppleva platser som hjälper oss och mig på vägen dit. Den kanske allra viktigaste tiden för mig personligen i mitt liv, har varit det år vi tillbringade i Moss Side i Manchester. Det gav mig ett riktig perspektiv och gjorde mig oerhört ödmjuk inför livet.

De var med en viss oro vi begav oss dit, för vi hade självklart googlat Moss Side och det som framkom i media var ganska skrämmande med tanke på att vi skulle vara där minst ett år, beroende på min hustrus studier på Manchester University. Det talades om gängkrig, droger, våld och vapen. Nu var ju vi i och för sig vana med hur media fungerar, i synnerhet de urusla engelska tabloiderna, så vi var hel på det klara med att överdrifterna var stora. Men, när taxin stannade framför 169 Broadfield Road i Moss Side, blev vi ärligt talat lite skrämda. Dessutom regnade det och inte minsta lilla växtlighet hade vi sett på vägen in kändes det som. Betänk då att vi kommer från områden med ytterst få människor men med massor av natur och grönska. Och när vi kom in i det ohyggligt råa gamla “viktorianska” lägenheten, standard för de flesta på gatan, fukt och mögellukt, och ett fuktskadat golv med en gammal heltäckningsmatta uppdragen som visade en fuktskadat trägolv där under, ja, då var vi nog alla lite fundersamma. Ägaren Lisa förklarade direkt att hon skulle fixa till det hela om vi ville stanna. Lägenheten var klassisk engelsk som jag minns från min barndom när jag besökte min syster i norra London, liten, trång, mörk, små fönster och en trappa upp på övervåningen där det fanns två smår rum. Badrummet där nere var iskallt och fuktigt. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag bara andra tegelhus, galler, taggtråd och grejer överallt i en gång mellan alla hus.

“Perfekt” sade jag till ägaren Lisa, vi tar det så klart.

Vi hade ju inte råd med något annat. Det första vi gjorde var att knalla genom en del av Moss Side till det stora varuhuset ASDA som låg intill en mycket trafikead väg och ett ölbryggeri. På vägen dit gick vi genom vad jag hade läst var tillhållet för the Goochgäng inte för allt för länge sedan. Det fanns många restauranger med skräpmat och små affärer, jag såg en pub och där fanns en luggsliten park som hette Alexandra Park, där vi knappt hann in förrän en gammal dam talade om för oss, att här blev folk ränade dagtid, så var försiktiga. När vi gick genom parken såg vi lite gamla sprutor och kanyler. Det småduggade mest hela tiden. Och jag visste att detta var den plats där Manchester City´s gamla hemma arena Maine Park brukade ligga, och som united supporter, kände jag en viss oro. På ASDA bunkrade vi upp med allt som var billigt, eftersom vår ekonomi var minst sagt usel, så det blev samma mat som många i Moss Side äter, fett, fett och åter fett. Men ölen var billig! Och det skulle visa sig att jag under året som kom, så skulle jag dricka mer öl än sammanlagt tidigare i mitt liv, för att stå ut!

Jag säger stå ut, för att det var ett kallt år. Mycket kallt. Vi hade lite pengar, så vi hade bara råd med att ha värme på i ett rum några timmar varje dag när det var som gråast, kallast och ruggigast. En av anledningarna att jag gick tll puben så ofta, var för att å ena sidan värma mig, men också för att jag gillade folk och stämningen där. Och trots att det var ett tufft år med tanke på kylan och ekonomin, så saknar jag ofta Moss Side! Jag skulle väl kunna tänka mig att flytta tillbaka om vi kunde bo lite mer bekvänt och faktum är att Moss Side håller på att förändras till vissa delar och det finns områden runt trakterna där det gamla Maine Road låg som är betydligt bekvämare, men oerhört dyrare! Boende är extremt dyrt i England! Vi betalade drygt 6000 spänn för vår lägenhet. Utan att räkna in el, gas och vatten. Nu skall det direkt tilläggas att ägaren Lisa blev en vän och var oerhört hjälpsam på alla sätt och vis!

Det jag saknar mest är den oerhörda blandningen av folk från hela världen. Här finns somalier, irländare, ryssar, polacker, jemeniter, kosovo albaner, serber, kenyaner, västafrikaner, latinos, koreaner, ja, jag skulle vilja säga allt! Jag fick oerhört många vänner under den här tiden som jag saknar mycket. Och tiden i Moss Side gav mig perspektiv på livet. Det var oerhört nyttigt att leva under den verklighet som rådde för oss och det skall då tilläggas att de flesta på vår gata hade det betydligt svårare. Mina vänner hade olika sjukdomar som bipolär, cancer, de kämpade med att betala hyran varje månad, många av dom åt bara ett par gånger som mest per dag (hur de hade råd med ölen på puben vet jag ej…men jag misstänker det handlar om prioriteringar…), de fick ingen hjälp av myndigheterna, många var utsparkade ur systemet av olika anledningar, det var ofta någon sorts bråk  familjerna på gatan, polisen såg vi ganska ofta, har fanns Manchester City supporters som tillhörde bråkstakarna i Young Guvnor´s, men som var oerhört hyggliga och alla man mötte kämpade på och hade alltid någonting intressant att berätta. Vi var ofta inbjudna till folk, ja, åtminstone de sista månaderna när vi börjat lära känna folk bättre, de tar sin tid, sådant…..

Det liv vi levde var ju en total kontrast jämfört med de flesta av mina vänner i söder, av vilka de flesta växt upp i s.k public schools (privatskolor och ofta boarding schools) och när jag då raskade med Dana i barnvagnen från Moss Side till Buckingham Palace fanns ju de till för mi på olika sätt och vis, för att visa England av idag. Som inte alls är som de flesta tror. Fattigdomen är stort och skillnaderna mellan de som har oh de som inte har, är gigantiska. Men där i Moss Side fanns en gemenskap och en sammanhållning jag gillade oerhört mycket och jag av mig iväg innan jag riktig fått tid att lära känna fler och få en bättre insyn  livet. De är aldrig tråkigt där, det skall också sägas. jag fick en läxa i att aldrig klaga, göra det bästa av vad man har och att var och en gör så gott man kan och det dger inte att klaga. Ändå önskar jag fler gjorde det, för det är inte rättvist i ett land som England, att några få har nästan allt och de andra, så mycket mindre på ett orättvist sätt.

Barnen trivdes alldeles utmärkt i Moss Side. Eva gick i skolan och trivdes så bra att det var svårt för oss att hitta en skola som passade i Malmö. Dana och jag var ute hela dagarna och letade olika parker att leka i över i stora drag hela Manchester. Men det går ju inte att jmföra med den svenska naturen, men de finns ju där i alla fall, grönområdena. Och avstånden till en fantastisk National Park i the Peak District är ju inte långt borta, men få längs vår gata har varit där. Eller ens visste om att det finns till, dessa möjligheter. Så visst saknar jag Mos Side. Jag saknar människorna. men inte den hemska kylan, som var värre än den i Sibirien. Så ont i ryggen, så många förkylningar, så usel sömn som vi hade under denna tid, ja, det saknar jag inte. men vilka famtastiskt varma och spännande människor!

Jag är definitivt en fan av Moss Side!

Och tiden där har också lärt oss hur lite krimskrams man behöver för att ha ett drägligt och spännande liv. Och efter detta for vi till Kazakhstan och jag skrev här om dessa tider.

OFFICIELL Trailer: Mannen Med Barnvagnen from Mikael Strandberg on Vimeo.

*Filmen Mannen Med Barnvagnen visas på SVT2 klockan 20.00 torsdagen den 1:a september 2016.

*Ja, den kan ses på¨SVT Play redan nu http://www.svtplay.se/video/10021900/mannen-med-barnvagnen/mannen-med-barnvagnen-avsnitt-1

*Läs mer om tiden i Moss Side här!

*Läs mer om Expeditionen som blev filmen Mannen med Barnvagnen här!

*Jag vill också påpeka att det negativa ryktet om Moss Side är mycket sneddrivet. För den som är uppväxt i Storbrittanien och den lilla trånga ö, så finns det nog med grönska för de flesta i form av parkerna och mycket görs just nu för att fixa till Alexandra parken och hela området upprustas. Jag ser först och främst Moss Side och dess yttre från en svensk perspektiv, där jag växt upp omgiven av mycken vildmark, se nedan….

*Anledningen till omslagsbilden är för att visa hur tabloiderna fungerar. De är det lägsta som finns på den mänskliga barometern, bara skit och skvaller.