“Ni borde spärras in!” skrev en dam upprört och avslutade sitt inlägg med: “Vilka oerhört oansvariga föräldrar!”
En vän till mig var på Nordpolen tillsammans med en grupp 16-åringar som skulle skida en skvätt från den ryska stationen Barneo till den riktiga Nordpolen. Ledare var blandat en av världens främsta polarfarare, Matvey Shparo, och sträckan de skulle åka var den så kallade Sista Graden, det vill säga en sträcka på 110 km och som i regel tar en 6-10 dagar att skida. Jag var samtidigt med denna färd på Svalbard och följde på nära håll detta. Temperaturen och vädret, helt klart till följd av klimatförändringarna, var mycket milt och stationen på Barneo är minst sagt modern. Och en 16-åring, ja, det finns ju 13 åringar som klättrat Everest. De är ju nästan vuxna, för tusan. Och de var ryssar. Med vilket jag menar att de generellt är mycket mer tåliga än en motsvarande tonåring i exempelvis Sverige. Min vän skrev:
“Det här har jag hört i 20 års tid nu, sedan jag började ha med mina barn på mina färder världen över. Vad jag än gör så dyker de här människorna upp!”
Jag har aldrig riktigt fattat detta med folks åsikter om det mesta som rör livet bortom allfartsvägarna. Livet är så kort, så mycket att hinna med, så varför ägna så mycket tid på att ha åsikter om saker och ting man kanske inte har full insikt i? Varför inte leva fullt ut i stället? Och ju mer jag börjar lära mig om det här som ingen riktigt tycks kunna förklara, det vill säga meningen med livet, så vet jag att vi har en chans att leva fullt ut och det är nu. Och det jag minst förstår, det är alla dessa människor som är så oerhört duktiga att de skall ha åsikter om andras sätt att leva och tycks veta allt hur man skall leva rätt. Jag skulle gärna vilja veta var de har fått sin stora kunskap ifrån, för jag har den i alla fall inte. Nu skall det tilläggas att min vän är dam och som tjej är det i det här avseendet värre att vara professionell resenär med barn. Men jag har ju fått en hel del, tro mig, en hel del ganska negativa åsikter om att mina barn är med på färd. Mer än positiva.
Vid ett tillfälle så tog jag en bild på min dotter Eva i Sibirien när det var en -45 grader ute och oj vad jag fick negativa åsikter om detta. Att jag försökte förklara att ögonbrynen fungerar som ett skydd för ögonen och att här bor ju barn som har en gräns vid -50 grader för att få vara hemma från skolan, och då är de i alla fall ute och leker, det fick ingen reaktion. Och jag vet inte hur många gånger folk stannade och undrade vad jag höll på med, när jag gick från Manchester till London med min yngsta dotter Dana i barnvagnen. Oftast av omtanke i England, men ibland var det mindre snälla åsikter. Och jag kan förstå att det finns människor som blir retade av att andra bryter mönster, men hur kan någon häva att de vet bättre än andra? Obegripligt att förstå.
Nu är det ju svårt att veta hur det skall gå för ungarna i framtiden. Sådant kan man ju aldrig veta, men just nu tycks allt resande inte gjort att de tagit någon större skada. De är glada, talar inte illa om sina kamrater och verkar trivas var de än är. Och jag ser vad de kan göra redan nu. Eva, hon gjorde ju en fantastisk marsch som 4-åring i Kazakhstan, 7 timmar utan gnäll i hällregn uppför och nedför ett berg och trivs med att leva ute. Dana tillbringade två månader i tält och på en sorts “roadmovie” tur innan hon fyllde 2 år. Och jag har bara sett fördelar när de är med. Mångt fler dörrar öppnas. Och resande blir ju så oerhört mycket roligare och berikande. Och de finns ju överallt, utom kanske på Nordpolen, barnen. De är verkligen fantastiska!
The Land Of Hope And Glory – A 750 km Long Road Movie (Official Trailer) from Mikael Strandberg on Vimeo.
