Jag har bott i stadsmiljö under många år nu och när jag för frågan om jag inte saknar vildmarken i norr, så svarar jag att det händer. Att bo i stad i Sverige är ganska enkelt, förutom Stockholm så är ju de andra tätorterna inte världens största, så det är aldrig långt till en plats som kan ge en kort vildmarkskänsla eller där det finns någon typ av skog och vatten. Ja, inte ens i Stockholm är det långt bort. Värre är det på kontinenten och bortom. Det jag saknar från norr är ytorna, den friska luften, fisket, jakten och den fridfullhet som följer i dessa spår. Jag saknar inte vardagen där, det är lätt att bli bortskämd med det multikulturella samhället som blir allt bättre på större orter. Och det kulturella utbud som finns och jag är helt säker på, bättre utbildningsmöjligheter för barnen. men, jag erkänner, ibland saknar jag att bara kunna starta en eld bredvid en prolande bäck där spåren efter bäver är tydliga och lukten av lite halvblöt ved. Mest den sprakande björken. Jag tror det är den mest välbefinnande upplevelse som finns, ja, att sitta framför en värmande sprakande eld.

I en stad kan man ju inte bara dra igång eld var som helst och när längtan blir alldeles för stor och behovet av lugn gränslöst, då får kolgrillen göra så gott den kan. Och bara det lilla hjälper. Tveklöst är det så att sedan människan lärde sig använde elden för omkring 800 000 år sedan, så är den central på alla sätt och vis för oss. Ja, nu skall ju inte kolen brinna, men den ger lite hetta och det är tar lite kraft att få den perfekt och när man så lägger på sin cevapcic eller köttbit och en väldoftande lukt sprider sig, ja, då spelar det ingen roll om man är i Sibirien eller i en park i Köpenhamn. Det är höjden av välbefinnande!

Märkvärdigt nog verkar det här med att grilla och göra eld vara en övervägande manlig syssla världen över. Kanske en av få gånger män hjälper till med mat. Ofta med en öl i handen. Tecken på välbefinnande och en tid för avslappning. Vem vet, kanske är det vårt genetiska arv som gör att det är så. Hur som helst är det dags att bryta mönster nu. Jag håller på att lära döttrarna att ta över, men kanske blir det så att jag längtar alltmer upp i vildmarken. Den som lever får se!