När jag steg av planet i Trelew var det nästan på dagen tio år sedan jag senast blickade ut över Patagoniens ödsliga slätter. Då var jag på väg hem till Sverige efter att ha tillbringat ett år med att rida och vandra över denna oändliga stäpp. Nu återvände jag med en grupp vetgiriga, roliga och mycket hyggliga svenska turister. De med boken om min patagonska Expedition i sin packning. Jag med starka minnen i min.

 

 

 

 

 

 

 

Den närmast eviga vinden gick till attack direkt, jag kände åter lukten av den frihet den för med sig samtidigt som ett gäng vassa bolliknande buskar studsade med dess hjälp över flygfältet och jag såg ett par vildhundar sniffa sig bort längs landningsbanan. En i gruppen såg ut som en av mina allra bästa vänner, den patagonska vildhunden Sigge. Plötsligt stannade den hunden, nästan som om den kände på sig att jag tänkte på Sigge, och tittade lurigt, nästan busigt mot mig. Jag hörde ett sto gnägga på avstånd, jag tittade upp och i horisonten upptäckte jag några hästar som lugnt betade det livgivande coiron-gräset och harmoniskt blickade bort mot de höga bergen långt i väst. Jag såg några höga popplar skjuta upp över samma horisont och jag visste att det var ett tydligt tecken på att där låg en gård, en estancia. Där satt säkert någon dräng, peon, med reumatisk värk till följd av en livslång monoton köttdiet och ett hårt, ensamt och kyligt liv, smuttande på yerba mate och försökte sig på att recitera något klokt från de 2316 versraderna om gauchon Martin Fíerros eländiga liv. Alla ensamma och utsatta patagoniers främsta skald. Plötsligt mindes jag på en av versraderna, ett uttryck bara en sann cowboy –gaucho, dräng och patagon skulle förstå, som jag använde ständigt tio år tidigare:

Aqui estoy porque he venido– (Här är jag för att jag har anlänt.)

Det är ett vanligt uttryck man använder när man anländer till en gård och ser att ens ankomst väcker förvåning och en viss förskräckelse. Den ordrad som gjorde att de på gården inte bara slappande av, utan förstod att man var en av dem. En del av Patagonien. Någon som förstod sig på både hästar och hundar, men begrep intet om kvinnor. Men en människa vars hjärta djupt hemsökts av kärleken till den patagonska stäppen och dess totala frihet. Plötsligt fick jag gå undan från gruppen. Jag började gråta, hejdlöst utan slut kändes det som. En äldre man, vars uppgift var att förflytta alla flygresenärers väskor från plan till släp, kom fram och undrade om allt var som det skulle:

   ”Det är Patagonien”, svarade jag, ”Jag har inte varit här på tio år.”

   ”No ser manco, hermano” (Oroa dig, broder), svarade den hygglige gubben på ett sätt bara en gaucho kan förstå, klappade mig på axeln och sade: ”Hur skall du någonsin då kunna lämna Patagonien igen?”

   ”Bara för att jag är osedvanligt korkad”, svarade jag och vi brast bägge ut i skratt, och med det avslutade den gemytlige gubben med följande kloka ord: ”Njut då av den lilla tid du har här nu, åk hem och kom tillbaka nästa gång och var redo att stanna för alltid. Patagonien kommer alltid att vänta.”

   När jag steg in i baggagehallen såg jag mina medresenärer irra runt i sin jakt på väskorna, de ville snabbt till hotellet i Puerto Madryn för att få vila en gnutta innan mötet med åsnepingvinerna i Punta Tombo och valsafarin i Valdes-bukten som väntade påföljande dag. Plötsligt kände jag lyckokänslorna välla fram och jag ville skrika:

   ”Äntligen tillbaka!”

   Men så kom jag på, jag är ju trots svensk. Så jag höll masken. Jag hade ju ansvar för gruppen.

 

 

 

 

 

 

Ändå, vilket även mina medresenärer märkte, det var mycket svårt att inte uppleva sann passion och visa spontan lycka efter 16 dagars färd i Argentina och Chile. En helt underbar tid där vi upplevde extremt sensuell tango på det halvskumma stället Bar Sur i kvarteret San Telmo i Buenos Aires, skådade kondorer som seglade i termik med vingpennorna utspridda till max ovan Uppsala-glaciären och den turkosfärgade sjön Nordenskiöld, vi såg en nästan 50 ton tung sydkapshona tätt följd av sin unge bryta upp ovan vattenytan så nära båten att vi nästan kunnat klappa dem på rankfotingarna. Vi såg stora grupper av den lokala strutsen, ñandun, harem av guanacos vaktade av vigilanta hannar, mycket närmare än jag någonsin kom dem till häst.  Vi fick lära oss hur honorna hos den harliknande vidunderliga maran, som tillhör marsvinsfamiljen, hanterar uppvaktande hannar. Är hon ointresserad pissar hon dem helt sonika mitt i ansiktet. Tillsammans upplevde vi också ytterligare två av vår världs mest spektakulära naturscenerier. Först världens mäktigaste vattenfall, utan konkurrens, Cataratas del Iguazu. Nästan lika stor upplevelse var den mäktiga Perito Moreno-glaciären som är en av 148 dalgångs glaciärer som härrör från den gigantiska kontinentalisen som kallas Grand Hielo Continental Sur. Dessa magnifika upplevelser till trots, är det människorna vi mötte, jag minns mest. Liksom den ödsliga stäppen. Den förtrollar. Skapar längtan. Det är inte bara jag som tycker så. När Charles Darwin summerade sina erfarenheter från sin världsomsegling åren 1831-36, den färd som lade grunden till hans storverk Om arternas uppkomst, försökte han utan större framgång förklara varför det var Patagoniens ödsliga och ofruktbara slätter som fängslat honom mest, inte andra underverk. Jag förstår mycket tydligt. Det kallas total frihet och frid.