Det är morsan som sitter längst ned till vänster på den här bilden. Jag tror att jag aldrig sett ett foto på mamma som ung. Bilden är tagen framför den plats som under min uppväxt beskrevs som den allra skönaste platsen på jorden. Sjöändan. Hon ser blyg och fundersam ut. Kanske är hon 17 år. Jag minns hur jag brukade lyssna på mammas berättelser från hennes uppväxt i Lima. De var ofta präglade av hur hon blev mobbad i skolan. Eller av drömska berättelser om fäbodlivet vid Sjöändan. Somrarna. Hennes pappa Viktor beskrev hon som den snällaste på jorden, men mamma Klara var krävande, smågrinig och trött. De drev ett småjordbruk med kor, som jag minns att jag fick följa med och mjölka med min moster Dagmar. Mammas 6 år yngre syster, som ni ser längst ned till höger på bild. Det är hennes gamla hus jag befinner i mig nu och som jag verkligen älskar med dess läge, tystnad och lilla vedkamin. Dagmar var en mycket hårt arbetande människa, som kunde ta i med full kraft. Jag minns på en föreläsning jag hade i Ungärde skola 1990, när skolbänkar skulle flyttas, så hojtade hon till åt männen från ABF som arrangerade, att nu fick de ta i. Hur körde hårt med dessa bägge män! Men jobbet blev gjort. Det var samma föreläsning som Limas störste kändis, Sixten Jernberg kom fram efteråt och berättade hur han under OS 1960 i Squaw Valley hade klättrat en 3000 meters berg i omgivande Sierra Nevada och krupit på alla fyra för att nå toppen. Lima folk är tuffa.
Dagmar var också en mästare på att prata. Eftersom att hon efter föräldrarnas död bodde ensam, så när folk kom förbi pratade hon maximalt från det att ytterdörren öppnades till att den stängdes. Ofta blandat med höga skratt. Det var speciellt svårt för mig och min bror, Kalle, det tog inte många sekunder innan vi började läsa en tidning eller bok för att stå ut. Men hon var gladlynt och sanslöst snäll. Ganska hårt styrd av sin krävande äldre syster, som alltid fick sin vilja genom. De två reste mycket tillsammans med åren och Dagmar började jobba med äldre, vilket var perfekt för henne. Och de äldre. Det lustiga är att jag kan se vissa likheter mellan mina döttrar och de två. Eva är blyg och tillbakadragen, Dana mindre så. Men Eva får ofta sin vilja genom när de två har någon argumentation om vad som skall göras.
Den här mobbingen som mamma genomled som ung, präglade hennes liv. Hon trodde inte på sig själv, självförtroendet var så där och hon trivdes mest att vara för sig själv. Äktenskapet med farsan var inte lyckat. Jag minns när Johan Ivarsson och jag blev inbjudna till en middag med den mycket trevliga landshövdingen Ingrid Dahlberg efter Sibirien-resan och vi fick bjuda med oss familjen till residenset, så ville Ingrid av vi skulle presentera oss, morsan fick inte fram ett enda ord. Det märkliga är nog förmodligen det faktum att det självförtroende som jag har fått -som exempelvis fått mig att vid 62 års ålder tro att jag skulle kunna klara av att genomföra en av de tuffaste färder som finns, en Grönlandskorsning den svåra höst tiden- grundlades av den stora hängivna kärlek jag fick av min mor. Bättre morsa kunde jag inte ha haft. Men det var mest jag som fick den.
Nu sitter jag här uppe i Lima. Och trivs med att vara ensam. Tjejerna är med mamma än längre norröver, jag saknar dem mycket. De trivs också med ensamheten, i synnerhet Eva. Men jag har heller inget emot ensamheten. Precis som morsan och Dagmar. Men min förhoppning är -även om jag klarar ensamheten- är att jag när tjejerna drar vidare i livet, inte slutar i ensamhet som morsan och Dagmar. Och syrran också för den delen. Livet är för kort för att leva själv. Nu kommer Hannah om någon dag, oerhört oblyg och framåt, med sin egen livshistoria i ryggsäcken. Så det gäller att som Dagmar gjorde, ta i.
Alla dessa funderingar dök upp i skallen, efter det att jag letade efter en nyckel att lufta elementen här i stugan, och hittade detta foto. Här uppe tänker jag på morsan varje dag. Den lyckliga damen i mitten av bilden är Selma Dahl, som jag minns var en människa alla tyckte om, förskollärare. Tyvärr blev hon känd för att bli ett av landets mest olösta mordfall. Hon levde också ensam.
Morfar och mormor, Klara och Viktor
