“Tänk om hon inte vaknar igen.”
Det var min sista tanke när Eva somnade av narkosläkarens jobb. Jag höll i hennes hand.
“Nu kan du gå ut och vänta tills allt är över, så ringer vi.”
När jag gick ut genom operationssalen kände jag mig för första gången rädd. Sjuk av oro var jag redan. under lördagens tur till Oslo för att lämna över Grönlands grejerna till gänget på Ousland Explorers, hade jag halsont. På natten feberfrossa. Samma söndag, måndag och tisdag. Jag blir så “nedbruten” när någon av mina tjejer inte mår bra.
Ändå har vi väntat på denna operation skulle ske, men inte att det skulle bli så snabbt. Vi fick avbryta vår “semester” i Lima och åka tillbaka söderöver. Vi får nu ha den i Malmö i stället. Hur som helst, satt jag i timmar, ja, tre var det i väntan på det där telefonsamtalet och satt och frossade i en stol på rummet och läste EM-fotboll för att få tiden att gå. Så kom samtalet. Allt var gott. Så fort jag kom till uppvakningsrummet, öppnade Eva sitt bästa öga och såg mig. Jag hejade med ett leende och det såg ut som hon var orolig att jag skulle börja med mina obegripliga pappa skämt.
Eva vaknade upp snabbt. Någon timme senare traskande vi ned till Mölndal centrum och en italiensk restaurang. Eva sade att hennes kropp ropade efter pasta. Så då blev det så.
Operationen hade gått bra, men hon får ta ögondroppar varje vaken timme i tre veckor nu. men hon är van. och tålig. Hon förklarade att där de sytt i ögat kändes det som om hade fått in hela ögonfransen, men ville inte ha smärtstillande. Hon hatar tabletter. Hon är trött på medicin efter att ha ätit så mycket sedan allt började på Grönland 2017.
År 2018 gjordes två operationer. Vi bodde på ett grönländskt patienthotell i Köpenhamn tre månader. Det var på många sätt en av de tuffaste perioderna i mitt liv. Äktenskapet var över, vi visste egentligen vilken svårartad sjukdom eva hade -uveit i kombination med barn reumatism- och vi bodde med folk där många hade dödlig cancer.
Idag är livet bättre än någonsin. På alla fronter. Ändå spelar det inte så stor roll när man är livrädd om sina barns hälsa. Det gör lika ont ändå. Och det är lika tufft att ta sig igenom det. Bäst vore det att man själv kunde ta all smärta, alla sjukdomar, men det går ju inte.
Tjejerna själva, de är ju fortfarande barn, tar allt det här mycket mer sansat än jag.
Nu har vi en två veckors period framför oss för att se om operationen blev lyckad. Uveit är ingen vanlig och begriplig ögonsjukdom. Helt irrationell. Som livet i sig självt.
Lärdom nummer ett av detta, återigen:
Och jag fattar fortfarande att folk inte kan begripa, särskilt i den hetsiga västvärlden, fattar de inte att om 100 år minns ingen oss överhuvudtaget? Så varför försöka vara så perfekta, när vi alla ändå bara är människor? För ett mycket kort ögonblick på jorden.
Här en artikel från förra gången, 2018, den första https://www.mikaelstrandberg.com/2018/03/03/sjukhuset-kopenhamn-hospital-copenhagen/, bara att klicka vidare för att läsa alla.
