Jag måste bara få berätta detta!

Som vanligt cyklade jag med tjejerna till skolan på morgonen. Av och till väljer vi att cykla genom Pildammsparken. helt enkelt för att se de vackra träden, dra in den friska hälsosamma luften och det är mycket lugnare än morgon stressen på stadens gator.

Av och till möts vi av den mest sanslösa aggression. Alltid, och då menar jag, alltid från medelålder kvinnor och män som är ute och rastar hunden. Vissa av dem släpper ut hundkopplet maximalt så att det spärrar hela vägen och väser ut sitt besserwisser beteende:

“Det är förbjudet att cykla i parken!”

Att vi var de enda där, spelar aldrig någon roll. Att vägen är bred är ointressant. De skall bara påpeka vad de ser på nivå med Putins krigsbrott. Hela deras beteende tyder på att de har en jobbig tillvaro. Jag bara tittar på dem och fortsätter. Jag vet att de måste ha ett tufft liv. Varför annars ägna värdefull tid att vara sådana arslen?

Nu i morse, trött efter all kärlek jag får av Hannah, tog jag i för hårt på bakväxeln, kedjan hoppade in mellan hjul av bakväxel och jag hann inte stoppa trampandet. Inte första gången, men nu satt kedjan fast och utan verktyg, inte lätt. Jag höll på en 20 minuter, Eva som skall ta blodprov idag och är hemma från skolan, tittade på. Helt plötsligt stannar en mopedist, ler och frågar om jag vill ha hjälp.

“Nja, har du en insekts nyckel?”

Nä, det hade han inte. Han log, steg av mopeden, berättade att han jobbade på Borgarskolan och fixade cyklar mest hela dagarna. En av stadens många invandrare. Tio minuter senare hade han lyckats få ut kedjan och vi kunde fortsätta. Jag undrade om jag kunde betala honom, vara till hjälp på något vis, nä, han ville inte ha någonting.

“Nu är jag försenad till skolan”, log han och åkte vidare.

I en värld, där gapet mellan dom och vi bara växer till följd av rädslan, okunnigheten, kassa livet, gnället, besserwisser beteendet, ja, nassarna med hundarna, så är en sådan här upplevelse en lisa för själen.

Foto: Hannah Pierce-Carlson