Skit i vad andra tycker
Det är jag längst till vänster. Bakom min gamle slöjdlärare Ragnar Morling, alltid snäll och uppmuntrande mot mig. Det är skidskola. Min gamle lekkamrat med massor av spektakulära upptåg, aldrig tråkigt i hans umgänge, Per Tongring, som sitter tillsammans med släkting Patrik framför elden. Med stor sannolikhet dricker vi alla choklad. Jag lärde mig aldrig åka skidor. Parvel rännet var alltid en katastrof för min del. Även då var det vallnings problem. Träskidor, farsan lade på tjära. Det gav totalt fäste. Tvärnit redan i starten. Jag minns jag stod och grät i någon backe när alla åkte förbi mig. Men jag kämpade på under upploppet eftersom det var mycket folk där som glatt hejade på alla. Förmodligen var det mest så att jag inte var någon skidåkare. Märkligt nog är ju mycket av min tid nu, skidåkning. Mest att jag går på skidorna. Och drar en pulka. Men med tanke på Vasaloppet, där jag var övertygad att jag lätt skulle köra på en 5-6 timmar, men även där blev frånåkt av folk -bland annat en över 80 år gammal veteran- så har jag alltid varit duktig på att överskatta min förmåga att ta mig fram. Men på samma sätt som under Pavel loppet lade jag mest kraft på upploppet.
Den här förmågan till egen överskattning av min kapacitet var faktiskt till hjälp när det gällde att välja väg i livet. Främst genom att jag inte lyssnade på vare sig föräldrar, lärare, vänner eller någon överhuvudtaget, förutom Gösta Tysk, fotografen som alltid stödde min väg. Jag följde min -låt mig kalla det min inre röst- och jag har aldrig ångrat det. Förutom då och då när det ställt till problem. Jag försöker föra detta vidare till mina tjejer. Men skola, vänner och det eviga krånglet med att man måste passa in i alla sociala sammanhang, det är svårt att stå emot. Jag har turen nu i denna fas i livet när många av mina vänner är just sådana som valt sin egen väg oavsett samhällets krav på att alla skall vara lika. Ett elände. Men så är det att vara människa.
Men det är en bra tid att vara människa. Trots vad man kan tro av all media och alla sociala plattformar, har vi aldrig haft det bättre än nu. Mindre krig, mindre fattigdom världen över och alla blir äldre. Dock har vi nya bekymmer.
När jag såg bilden ovan, var det första jag tänkte på var ett citat från Buddhan. En av buddismens huvudargument för att vara nöjd med livet, är att kunna tycka om sig själv. Och han sade ungefär detta för 2500 år sedan:
“När du mediterar i ämnet kärleksfullhet, så tänk på hur du ser på dina barn. Den kärleken är utan slut. Tänk då när du mediterar att du tar barnet du en gång var i din famn och älska det lika mycket.”
Idag är jag ok med vem jag är, men det är bara de sista åren det varit så. Jag tror de flesta inte är nöjda med sig själva när de tänker efter. Det är inte lätt att vara människa. Meditation har hjälpt mig på så många nivåer.
Dock inte vallningen. Ett råd, skit i vad andra tycker.
Foto/Copyright: Ernst Herbertsson
