Min farfar muraren Jonas Strandberg
Den vackre mannen på bild är min farfar. Jonas Strandberg. Murare. Klassisk murar mustasch. Farsan hade en sådan. Min bror Kalle och jag har inte de anlagen. Tyvärr. Jag träffade aldrig min farfar. Han dog 1958. 93 år gammal. Tidningsurklippet här är skrivet på hans födelsedag år 1955. Så här är rubriken:
Pigg 90-åring. Har åkt cykel i 57 år.
Och jag som trodde jag var bäst att cykla i familjen!
Farfar hade en stor familj, 12 barn. 5 levde när artikeln skrevs. Inklusive farsan som ni ser halva av längst ned till vänster på familjefotot. Farmor ser trött ut. Jag har aldrig sett en bild på henne när hon visat upp ett konstlat eller okonstlat leende. Med 12 barn, 7 som dog, trångboddhet och i fattigdom till att börja med, klart att livet inte var lätt.
Jag fick dessa foton samt artikeln och annat med familjeanknytning av Peter Strandberg. Jag är hans farbror trots att jag är yngre. Peter bor i Ludvika, en snäll hårding som ägnat i stort sett hela sitt liv åt ABB. Samma som hans bror Lars, som fortfarande är anställt av detta globala företag. Och flera av deras barn. Min bror, på farsans sida, Ola, är deras pappa. Han hade en tuff uppväxt tillsammans med sin bror Sten-Erik. Syrran Sara hamnade till sist i USA, men de två åkte runt på olika platser, exempelvis barnhem. Farsan klarade inte av att ta hand om dem. Vilken smärta åt alla håll tänker jag.
Med åldern lär man sig ju, att så är ju livet. Fyllt av olika utmaningar. Mycket smärta, mycket glädje och med tiden förstår man att så här är det för alla. men kanske svårt att tro när man läser alla status uppdateringar på Facebook där alla har det bäst. Tvärtom var det på Grönland, där de använde (och gör fortfarande) Facebook för att berätta om sin inre smärta som de inte vågade uttrycka sig öga mot öga med folk.
Det som gör mig väldigt glad med artikeln om farfar är inte bara det att jag tycks ha ärvt hans cyklande, men att han blev så gammal. Ni vet ju att jag har ett stort intresse för åldrande (longevity på engelska) och förutom att i stort sett allting utöva måttlighet (vilket jag på ytan kanske inte tycks göra, men försöker) så spelar gener roll. I synnerhet ärftligheten om man hoppar över en generation. Så typ om farsan hade anlag för alkoholism, så finns chansen att någon av min brors, min systers och mina barn kan ha ärvt detta. Dock ej jag, min bror och min syster. Eller mina halvbröder och syster. Ingen av oss har ärvt alkoholismen.
Detsamma gäller åldrande gener. För jag vill verkligen ta upp matchen med döden. Så jag hoppas att jag ärvt farfars gener.
Jag rekommenderar verkligen läsandet av Peter Ottsjös bok Evigt Ung. Helt lysande!
