Farsan var MC-ordonnans under andra världskriget.
Jag minns än idag hans berättarglädje om denna tid. Det var berättelser präglade av kamratskap, skratt och dramatiska händelser. En gång hade han haft något uppdrag nära den nazist ockuperade norska gränsen. Väl där gjorde han ett misstag, kom för långt in på fel sidan gränsen, där var de nazisterna. Men just när de skulle gripa honom, gjorde han en sladdande helomvändning. Och i högsta fart drog farsan tillbaka till den fria världen!
Farsan är runt 30 år vid det här tillfället. En sann propaganda bild för den perfekta svenska beväringen. Röda stugor, svenska flaggan i bakgrunden och en självsäker, modig soldat. Det var under den här tiden han träffade morsan i Lima. Jag minns inte några romantiska berättelser från den tiden. Säkert var kärleken redan över dem emellan när jag lyssnade på hans berättelser i slutet av sextiotalet.
Farsan var politiskt intresserad. Han såg sig själv som en sann socialist och brukade i fyllan gå in i hemmets kallaste rum och slå på skivspelaren. I finrummet, det där rummet med obekväma möbler som bara användes när det var finbesök. Folk kom uppklädda på besök. I synnerhet om de kom från Stockholm, så var klädseln noga. Jag hade obekväma kläder och fluga minns jag. Alltid kallt, eftersom värmen i finrummet var på lägsta nivå. Här brukade farsan spela socialist internationalen och stå i givakt. Mer makt åt arbetarna. Jag tror jag minns att där fanns kommentarer om hur bra det var i Sovjetunionen. Ett gigantiskt land som styrdes helt och hållet av arbetarna. Enligt farsan som läste Aftonbladet.
Sovjetunion var ju stängt. Den otäcka ryska björnen. Skämten att om man inte skötte sig som barn, så skulle man skickas till Sibirien. Senare i livet när jag gjorde min Kolyma färd, så fick jag veta att i Moskva trakterna fanns samma skrämmande hot. Men att de barnen i stället skulle hamna i Kolyma. Märkvärdigt nog blev den sibiriska färden, den bästa i livet. Jag lärde mig älska sibirierna och hur de hanterade livet. Alla hade de mest dramatiska berättelser av sina liv. Mycket kamp, glädje och elände i ett. Och sann värme och generositet.
Jag har sedan dess varit tillbaka flera gånger till östra Ryssland. Senast i januari. Folk är lika varma, gästvänliga och intressanta idag som då. Frågan är om jag någonsin får chansen att återvända.
Återigen har de råkat ut för en diktator med storhetsvansinne som krymper deras liv på alla sätt och vis. Hotar, ljuger, krigar och straffar. Då när farsan stod i givakt i finrummet, så visste vi lite om Sovjetunion. Jag har tillbringat en stor del av mitt vuxna liv sedan Kolyma färden att sätta mig in den tiden. Jag har ägnat mycket tid att sätta mig in i livet i straff lägren som kallades GULAGer. Ren ondska, inget annat. Jag har pratat med folk tvärs över detta enorma land. Blandade åsikter. Ungefär häften tycker att Stalin var stor, de andra delen tvärtom. Flertalet känner ju inte till något annat än den version av verkligheten de fått serverad av myndigheterna. I synnerhet i öst. Många köper den officiella versionen från de styrande. Men de är ju inte enda landet i världen som gör det. Jag har insett att de flesta gör ju det på ett eller annat sätt. Propaganda fungerar. Se på bilden på farsan här. Heja Sverige!
Jag har inget gott att säga om Rysslands ledare så mycket jag har återvänt tillbaka i historien. Främst till oktober revolutionen 1918. Och framåt. Det har ju bara varit mordiska ledare som förtryckt folket, gjort sig själva priviligierade och rika. Och lindat in det i det jag hatar mest:
“Man måste se allt i ett större perspektiv. Det här måste göras för att det skall bli bättre för alla.”
Skitsnack som Lenin, Trotskij, Stalin, Chrusjtjov, Brezjnev. Ja hela det galna ledarköret som de fram till idag använt sig av. Och för den delen, de flesta andra samhällen i världen också.
Farsan fattade nog aldrig detta. Hans vardag, från ungdomens fattigdom, blev bara bättre, bekvämare och mer upplyst ju äldre han blev. Jag är priviligierad som fått växa upp i det mer rättvisa svenska samhället. I dessa dagar, mer än någonsin. Jag tar och köper den utpräglade svenska duktigheten, fegheten och tråkigheten, för att få fortsätta uppleva denna ynnest. Och jag kommer att kämpa för att mina tjejer skall få ett bredare globalt perspektiv. Träna dem från början! Rena diktator snacket! Jag hoppas de får fortsätta växa upp i en värld, där de kan tycka vad de vill om vad de än tar tag på i livet. Utan att vara rädda för att råka illa ut. Världen är fortfarande full av diktatorer som vägrar ge detta till sitt folk. Skall det alltid behöva vara så här?
