4 timmars sömn.
Det är exakt samma känsla som när pandemin slog till på allvar i mars 2020. Jag var då i Tjukotka tillsammans med min vän Malcolm Dixelius med flera när pandemin blev allvar. Vi hann precis ut ur Ryssland innan världen stängdes ned. Allt känns osannolikt, som en science fiction film och oerhört skrämmande. Jag tänkte:
“Kan det här verkligen vara sant? Eller är det bara en mardröm?”
Där slutade jag sova mer än 6 timmar per natt. I stället började jag oroa mig för hur allt skulle bli. Jag läste allt som gick att läsa, oftast dygnet runt, på mobilen, datorn och surf plattan. Klickande från ena katastrof artikeln till den andra. Samtidigt kände jag mig lättad att jag var svensk. Har finns i alla fall någon typ av skyddsnät om allt går fel. En trygg oas i kaoset.
Med tiden, ja, ganska fort insåg jag att enda chansen att få kontroll över paniken, var att återgå till rutinerna. Sluta läsa allt. Bryt mönster. Och träna som en galning med ett huvudmål. Och vara så mycket det gick med döttrarna och vänner. Och ha tålamod. Vara positiv i sinnet.
Och det gick. Allt blev bra till slut. Så återvänder jag till Ryssland nu i januari. Underbart att vara tillbaka. Jag verkligen älskar det ryska folket. De är spännande, varma, hyggliga och extremt gästvänliga. Vår färd genom landet var en riktig höjdare i livet. Helt fantastiskt, omtumlande, dramatiskt och slutade i Sibirien. I staden Tjita. En av de för utomstående stängda områdena under Sovjettiden. På stadens central torg står fortfarande en jättestaty av Lenin. Här gjorde vi ett avbrott för färden, lämnade bilarna för att förbereda dem för den tuffa vinterkylan som väntade österut. Det var bara -35 grader i Tjita. Något gjorde att jag tog med mig all utrustning hem till Sverige. Bara jag. Jag hade en förkänsla av att något skulle hända som gjorde att vi kanske inte skulle återvända.
För mig helt oväntat, gav Putin order om att starta ett erövringskrig av Ukraina. Återigen hamnade jag i chock. Helt oförmögen att göra annat, så är jag tillbaka i pandemi tillståndet.
“Är det sant det som händer?”
Jag upplever återigen att det är helt osannolikt. Men ändå sant. Direkt efter att världen fått kontroll på pandemin, så slår det helt slint för den nya tidens Adolf Hitler. Han ser sig själv som en ny Djingis Khan som skall skapa ett storrike under hans allvarligt störda ledning. Och åter har världen hamnat i en global kris. Och nu är även Sverige involverat på ett skrämmande sätt. Och även om jag tror det är 99.99% chans att vi inte blir attackerade, för Putin har ju knappt folk för detta, så finns det en osäkerhetsfaktor där. Vem hade trott detta för tre veckor sedan?
För att få kontroll på tillvaron, så ger jag mig nu ut på en 4 timmars cykeltur. I lugna Skåne. Jag har gjort den dagliga morgon yogan, värmt upp knäna med vad övningar och stretching, blackrollat benen. Rutiner. Tjejerna sover. Dana har match idag. Jag får köra hårt som satan!
