Glesbygdslivets för och nackdelar
“Den här julen lär i alla fall inte bli som den i Thailand” , påpekade Lars lugnt men glatt när jag kom innanför dörren.
Vi hade inte träffats på 15 år och det första han gör är att påminna mig om ytterligare en pinsam händelse i mitt liv. Jag minns en fylla utan sans på något hotell i Thailands huvudstad Bangkok. Jag var 18 år och ute på en av mina första långresor. En ett års resa där min budget var 12 kronor per dag. När jag kom hem vägde jag 48 kg. Jag åkte för att bli buddist munk men kom hem med idén att göra en långcykling. I Nepal hade jag träffat en irländare som cyklat från ön till Katmandu. Jag ville bli författare. En på sitt sätt en helt avgörande tid för valet av det liv jag lever idag. Men det visste jag inte när jag satt och pratade utanför ett vandrarhem för utländska backpack resenärer i Jaipur i Indien. Mitt i ett samtal med en vacker israeliska från en kibbutz, sköt en annan av resenärerna in på svenska:
“Är du från Sverige?”
Minst sagt chockad, svarade jag svagbegåvat:
“Ja, och du också?”
“Jag är från Vansbro!”
Det var så jag träffade min gamle vän Lars Wanfors. Från Vansbro, där han bor än med sin fantastiska hustru, Camilla. I en villa vid kanten av Västerdalälven. Hans första kommentar var så typisk glesbygd. Å ena sidan ett sätt att skämta om pinsamheter, vilket jag under många år var expert på själv. Och å andra sidan hör det glesbygdslivet till. Att aldrig glömma. Så där fick jag en snabb lektion i glesbygdsliv i min födelsekommun!
Trots den långa tiden, kändes det bara som det var ett par dagar. Både Lars och Camilla är ju två helt fantastiska människor. Intelligenta, starka åsikter och engagerade. Exakt den typen av människa som behövs för att få glesbygdslivet att växa och fortleva som kraft. De två timmar jag och tjejerna tillbringade med paret, hjälpte till att föra in mig i glesbygdstankar igen.
Och jag kom på när vi åter satte oss i bilen på väg mot oasen i Bu, att jag faktiskt kört ett sorts glesbygdsskämt från uppväxten. Inför besöket. Bägge vill väldigt gärna möta mina döttrar, men initialt var det inte tänkt att de skulle med norröver. Så jag nämnde att det var bara ja, vilket möttes med besvikelse från Camilla. Sedermera i samtalet nämnde jag att jag tar med mig två kvinnor, om det var ok. Javisst, svarade Camilla och undrade säkert vem jag skulle dyka upp med. När hon glatt öppnade dörren tittade hon snabbt bakom mig, nyfiket, och där var ju bara döttrarna!
Jag funderade på glesbygslivet på vägen upp. Flera av mina gamla vänner från skolåldern har flyttat hem till Dala-Järna igen. Till följd av Eva´s sjukdom är det inget alternativ. Än. Och dessutom stormtrivs jag i Malmö. Anonymiteten är ju helt underbar. Så tänkte jag. Det började snöa rejält och väl framme i Bu, så dök en traktor upp, den som plogar byns vägar. Jag gick ut för att flytta bilen, chauffören öppnade dörren och log:
“Jag fick en blodpropp för ett par veckor sedan. Så jag bad pojken min ploga, men nu är jag tillbaka.”
Och så pratade han på. På lim mål. Som om vi hade känt varandra hela livet. Jag svarade på järna mål. Inte enkelt när man är så ovan. Han avslutade med att fråga hur det var med min moster Dagmar. Vi pratade på och så slog han igen dörren och fortsatte ploga. Jag gick in och log. Dessa dagliga samtal med folk känns bra!
Photocopyright: Lars Wanfors
