Vattnet i brunnen är slut. Det innebär att under en dag kan jag få ut en halvvarm dusch. Två toalett spolningar. Två disk omgångar, två tandborstar omgångar och kanske en tvätt. Senast häromdagen när jag tvättade de svettiga Expeditions kläderna, så fick jag vänta en dag på att få ut tvätten. Vattnet tog slut efter halva tvätten.
Elementen är vattenburna, så inomhus värmen är runt 16 grader. Det varierar mellan olika rum. Helt ok. Men långkalsonger och mössa på.
En platta på spisen funkar. Så man får köra en del åt gången. Ungefär som i tältet. Kylskåpet drar igång ett sanslöst oväsen av och till. I övrigt är det knäpptyst. Totalt mörker i stort sett utanför fönstret. Grannar finnes, men är täckta av skog runt omkring.
Så här har ju min moster levt i många år. Dagmar är en mycket hårt arbetande, tuff dam som nu hamnat på vad jag kallar ålderdomshemmet. Hon minns mig av och till. Samma väg som morsan tog i livet. Det här när man tappar minnet och bara lever utan att ha någon större mening än att bara existera, det vill jag inte uppleva. Hellre död i en glaciärspricka på Grönland!
Ändå är jag kvar här i Bu för att inte dö på Grönland. Visst jag saknar tjejerna enormt, men samtidigt ser jag hur oerhört mycket mer tid jag har. Jag får så mycket gjort. Jag kan läsa böcker exempelvis och bara sitta och “hänga” med mig själv utan att något behöver göras. Och jag är mindre stressad! Det sagt är jag hellre stressad, mer orolig, trött och utmattad, bara jag får vara med tjejerna!
Den här tiden är ett träningsläger för mig. Jag känner mig oerhört priviligierad som kan få denna tid. men för att klara Grönland och så Nordpolen därefter (om något år), så krävs denna eviga träning. Denna eviga kosthållning. Och att bo lite mer komplicerat och obekvämt har egentligen bara fördelar. För att korsa den grönländska inlandsisen i kyla är obekvämt. Och för Dagmar var ju detta en vardag.
Jag trivs ordentligt bra här i Lima. Glesbygden har sina fördelar. Lugnet, folk är fria från den värsta stressen, pratar lugnt och är mycket trevliga. Nu skall det sägas att Kläppen och Sälen är nära om man vill ha lite hajp och en latte. Och bra skidspår!
Jag kör 2-3 mil per dag nu och kommer att göra det tills den dag jag återvänder till Malmö.
Gott Nytt År!
Love the story about Dagmar 🙂