Ännu ett möte med sursvensken.
“Får jag känna på däcken” , frågade en lätt medelålders vit man på grov skånska som ville synas och höras, när jag nådde fram till bilen.
Igår körde jag ännu en två timmars tur med att dra två bildäck. Kommentarerna är många från de jag möter på min tur i Sibbarp. Alltifrån att de tror jag är Ola Skinnarmo till oftast uppmuntrande påhejande ord. Av och till möter jag irriterande ögonkast. Alltid från äldre vita medelåldersmän. De tycker inte jag hör hemma där, med mina bildäck. Trots att jag har tillstånd från Malmö Stad. De vill gärna tala om vad de tycker om det hela när någon tycker att jag förstör deras perfekta värld.
“De här väger ju ingenting”, påpekade herren med en viss överlägsenhet och tillade: “Kanske du skulle göra någonting annat.”
Så gick han. Tillbaka till sin grupp av äldre vita medelålders män. Jag möter ju dessa tragiska vita medelålders män ganska ofta. Och har gjort så hela livet. De här männen som tror de vet allt. Och har haft lätta liv. Bortskämda. Ofta har de tidigare haft någon sorts maktposition i samhället. Allt som stör deras vardag är en styggelse och de protesterar högt. Ni vet de där som blir irriterade när man kommer i deras väg. Alltifrån att man inte klippt gräsmattan som de vill man skall göra. Eller endera möter man dem på cykelleden in till stan. Klädda i tajta spandex kläder och kör som galningar och är alltid på uruselt humör och ropar ur vägen.
Jag försöker undvika möten med dem. Detta gissel. Och oftast har de bara dåligt humör. De hatar ju livet. Men när jag satte mig i bilen så fick jag ett meddelande från en mycket fin vän. Hon berättade att när hon cyklat genom Pildammsparken hade hon blivit attackerad. Jag frågade direkt:
“Det måste ha varit en vit medelålders man!”
Självklart var det så. Han hade blivit våldsamt upprörd över att hon cyklat på Hälsostigen som den kallas och vrålat att hon inte fick cykla där. Han hade knuffat henne av cykeln, gett sig på henne och vrålat som en galning. Han vägrade låta henne få tillbaka cykeln. Min vän var i chocktillstånd. Han fortsatte vråla. Hade inte två andra tjejer passerat förbi och hjälpt henne, så undrar man hur det hade slutat.
Tanken är ju att ju äldre du blir, desto klokare och lugnare. Tyvärr är Sverige väl befolkat av sursvenskar. Jag möter dem på föreläsningar där de alltid tar upp onödig tid med endera något tillrättaläggande som de anser är fel. Någon oerhört tråkig berättelse från någon egen resa. Alltför ofta påpekanden att de minsann gjort tuffare turer under sin lumpartid. Eller idag längs Malmös cykelvägar.
Tyvärr har jag också mött många av dem som verkar inom politiken, myndigheter och skolor. Ett samhällsgissel. Jag brukar inte bry mig, livet är för kort. Men jag måste påpekade detta häpnadsväckande som hände min vän.
