Farsan skulle ha blivit 110 år idag.
Jag hittade den här bilden på honom på vinden. Taget hemma i Liljas Hol i Dala-Järna. Taget i det s.k finrummet. Alltid kallt, eftersom vi sparade elkostnader genom att slå av värmen här. Obekväma möbler. Mattorna på golvet likaså. Det var här man bjöd besökare på kaffe och hemgjorda kanelbullar. Och ett antal varianter av smördegskakor. Och det var i finrummet man satte på sig kostym för att få ett studiofoto taget. Det märks att farsan var ovan att ha kostymen på. Han har glömt knappen längst ned. Slipsknuten är inget mästerverk. Han var nog mer hemma i murarkläder. Faktiskt är nästan alla mina minnen från honom att han endera klippte gräset hemma, murade eller donade på gården. Eller drog iväg i den där röda Saaben för att hälsa på kompisar. Och ta sig en öl. Farsan var duktig att rita och måla. Kurbits. Han läste också lyrik. Efter hans plötsliga död i 1973 hittade jag Fänrik Ståls Sägner på nattduksbordet. En skrift som hyllar nationalstaten. Skriven av den finska nationalskalden Johan Ludvig Runeberg. Jag hade också sett en bok med dikter av Nils Ferlin. En poet som gillade sena nätter och sprit.
Jag minns också att farsan brukade spela den socialistiska Internationalen. På en hackande skiva. Han stod i givakt. I finrummet. Han var socialdemokrat och gillade speciellt Per Albin Hansson. Har jag fått för mig. Jag var elva år när han dog, så jag minns mycket lite om min far. Idag önskar jag att vi verkligen hade haft mer tid tillsammans. Jag vet egentligen ingenting om min far. Men jag saknar honom. Mest var han i Stockholm på murararbete. Blå tornet bland annat. Jag har också ett svagt minne av att han värderade folk utifrån hur hårt de arbetade. Latmaskar hade låg status i hans ögon.
Jag minns också att då få gånger han var hemma i Dala-Järna, så satt han i källaren. Efter hans död hittade vi 50 liter hemgjord mäsk. Spriten sabbade farsans liv. Han hade nog velat ha ett annat liv än det han fick. Han växte upp i fattigdom. 12 syskon och föräldrar i en liten stuga. Några emigrerade till USA. Farsan var inte den enda av syskonen som fick problem med spriten. Han var intelligent, farsan, men fick sluta gå i skolan när han knappt var tonåring. I stället blev hans tillvaro byggarbetsplatsen. Med all respekt, inte världens mest intellektuellt stimulerande plats att vara på. Samtalsnivån är brysk.
Livet blev inte som han tänkt. Ändå växte han upp i en tid, när gapet mellan fattiga och rika minskade. Möjligheterna blev fler. Jag vet ju att hade jag varit född säg 10-20 år tidigare, hade jag inte fått leva det här fantastiska livet. Till följd av min bakgrund. Och de föräldrar jag hade. Nu tycker jag mig skönja att det är på gång igen, att bli skillnader i samhället. Jag ser det bara på min “forskning” angående hälsa, träning, ålderdom och mat. Det är klart övervägande problem med fetma och relaterade sjukdomar hos folk med låg utbildning och låg inkomst. Det skrämmer. Och lite oroande är det sociala och genetiska arvet jag fått!
Det sociala arvet har fört med sig ett ganska uselt självförtroende. Att man inte duger till som man är. Idag är det problemet borta. Jag har sett och begripit för mycket för att oroa mig för att inte duga till. Men under många år var det ett problem. Likaså är ju verkligheten en sådan att när man växer upp på landsbygden, så bär man med sig sin familjs historia. Man blir värderad utifrån vilka föräldrar man har, vilka föräldrar de hade och deras rykte. Jag var Mattes son. På gott och ont. I storstaden slipper man det eländet.
Idag vet vi att ens gener spelar ganska stor roll i ens liv. 50% från farsan, 50 från morsan. Av farsan har jag fått hans usla hårväxt. Men till skillnad från honom kammar jag inte över sidhåret över flinten. Jag rakar av allt. För när det blåser ute, så ser det lustigt ut, minst sagt när allt hår hänger på en sida. Nu dog farsan när han fyllde 65. Men kombination sprit och astma var nog orsaken.
Jag har också lärt mig att det finns en herrans massa gener, många vilande. Om man sköter sig, tränar hårt, äter rätt och sover ganska bra, kan man ändå väcka andra gener till liv som neutraliserar de genetiska. Inte alltid, men ofta. Så säger vetenskapen nu.
Farsan skötte inte sin hälsa, men morsan gjorde det. Bortsett från rökningen som blev hennes död. Farsan var 55 år när han fick mig. Jag var hans 6 barn. Jag har ett minne av att han tyckte morsan skämde bort mig, att jag inte visade honom respekt. Utan svarade uppkäftigt hela tiden. Säkert rätt.
Farsan är nog runt 40-45 här på bilden. Han hår ju massor av hår. Han är mest lik min syster Ywon. Men jag ser även Eva i honom. Han ser nöjd ut med att bli fotograferad. Jag minns mest det besvärliga med honom, men vet av folk jag träffat på senare år att han hade en underbar humor. Ett medryckande skratt och var en sann berättare.
Visst saknar jag farsan. Men lider inte av det. Jag kunde inte ha fått ett bättre liv.
