“Jag skall döda och sätta på din mor!” skrek galningen från bilen. Tjejerna och jag var ute på vår första långtur för några dagar sedan, på Sydkustleden. Det var en trång asfalterad väg bort från Arlöv när en bil helt plötsligt kom längs cykelvägen med en leende förare. Det här var innan Dana hade förstått att det hjälper att bromsa när man vill stanna. Hon brakade in i skogen. Jag skrek till föraren:
“Är du korkad din jävel!”
Invektiven som kom tillbaka var tuffa. Tjejerna frågade vad de betydde. Pam har lärt tjejerna att svära är inte bra. Mitt sällskap är inte det bästa i detta sammanhang. Det har fram till igår varit en av de mest stressande tiderna i mitt liv! Jag har inte svurit och hädat så här mycket på flera år!
Jag skyddar ju tjejerna stenhårt. Det finns ingenting som gör mig så galen som när jag tror de kan uppleva hot utifrån. Eller skada. Och att lära sig cykla i Malmö är utmanande. Speciellt i dessa stekheta underbara sommartider när det är folk överallt. Coronan är som bortblåst. Folk färdas på elcykel i fullfart. Så dessa medelålders vita män i sina trånga cykeltrikåer som skall sätta världsrekord längs cykelväg med trängsel. Hippa skateboardare. Rullskidåkare. Svenskar med Mellan Östern bakgrund som måste gå tio i familjegrupp. På cykelväg. Unga föräldrar med breda packcyklar i färd med att sätta hastighetsrekord. Och många fler faror!
Igår körde vi första turen med packväskor. Sista testet känner jag. Två underbara mil till Klagshamn tur och retur. Tjejerna har i stora drag kontroll nu. Och är underbart sällskap. Det har varit fina dagar, trots stressen. Vädret är underbart, men hett. Så vi kör våra turer från klockan 18. Är tillbaka 22.
Nu skall bara alla grejer anlända. Saknar fortfarande viktig utrustning. Och jag måste göra om min hoj till en långfärdscykel också. Sånt tar tid.
