En skånsk betraktelse under löptur!
Skåne är verkligen vackert!
Löparglädje maximalt idag. Detta är ju detta, enligt mig, vad som gör löpning så unikt. Men också på detta sätt. Jag gillar inte att springa samma bana, sträcka. Helt obegripligt varför någon egentligen vill göra det. I stället för att bara ta en karta och kasta sig ut längs stigar och småvägar på upptäcktsresa!
Så imorse släppte jag av tjejerna vid skolan, åkte till den plats där jag sist vände åter. Ungefär vid hamnen i Klagshamn. Jag parkerade bilen vid den underbara playan (who knew?), så tittade jag på kartan och drog iväg. Tanken var en tur på 15-16 km i lätt tempo för att hinna hem och jobba lite innan tjejerna slutade skolan.
Det var en sådan underbar omgivning att när jag tittade på klockan hade jag sprungit 14 km. Jag befann mig då på en öppen äng vid havet, åt en av Martas kraftbollar och vände tillbaka. Jag sprang genom de fantastiska rapsfälten, förbi bondgårdar, genom ett mycket välbeställt och rikt område, där ingen hälsade. Jag såg på kartan att det var Vellinge. Jag är förvånad. Kuststräckan är verkligen präglad av Skånes välbeställda. Att de inte hälsar gör mig förbannad. De tittar inte ens. Hur svårt kan det vara? Lyft blicken för fan och hälsa!
Dock, så fort jag lämnade gränsen och kom in i Malmö, hälsade folk som vanligt.
Strålande sol, varmt, blå himmel och detta rullande landskap…oerhört vackert! Jag kände mig oerhört privilegierad. Knappt några människor, tyst och lugnt. Det gäller att ta vara på de bra bitarna med denna omvälvande tid. Det är ju inte bara dåligt. Och nästan alla jag mötte runt Klagshamn var pensionärer. Som verkade njuta av tillvaron. Den välbeställda tillvaron. Det är som det är.
Jag hann precis hämta tjejerna som brydde sig noll om min löpning. 27 km var lätt påstår det. De går ju det varje dag sade de. De hade andra mer viktiga grejer att berätta! Och att de var hungriga.