Livstankar under Snogeholmsrundan
“Brööööööl!!!”
Vi hörde galten ryta i mörkret. Som en lejonhanne. Inte långt från tältet alls. Dana undrade vad det var. Ett vildsvin svarade jag. Helt ofarligt. Elden sprakade försiktigt när vi gick in i tältet. Jag hade lagt på den sista veden, bara så att det skulle spraka lite och ge oss något mer att lyssna på medan vi somnade in.
Jag har haft sömnproblem sedan det nya året. För mycket spännande på gång. Men så fort jag kommer ut i tältet sover jag 8 djupa timmar. Tjejerna 10-12 timmar. Därute är vardagens bekymmer borta. Friskt, hälsosamt och rofyllt. Alltmer börjar jag längta tillbaka till det här mer enkla livet. Jag tror det också är därför jag gillar långlöpning så mycket. Det behövs egentligen ingenting mer än apostlahästarna.
Så fort det började ljusna gick jag upp. Jag vill direkt starta på min nya favorit tur. Snogeholmsrundan. Jag var så laddad att jag inte värmde upp. Vilket är så korkat. Eftersom jag tillbringat månader med att hitta rätt uppvärmning för att undvika skador. Men småfåglarna hade börjat kvittra, gässen kväka med tunga vingslag flyga runt. Och jag hann knappt börja förrän jag passerade en grupp rådjur som ryckigt observerade min framfart. Snogeholms rundan måste vara en av Skånes vackraste turer. Så oerhört varierad natur. Åkermark, sjö, hyggen, lövskog, barrskog och trollskog. Allt i ett. Upp och ner. Aldrig tråkigt.
Efter 15 km fick jag känningar i ljumskar och knä. Allt till följd av min slöhet att hoppa över uppvärmning. I denna ålder går det inte! Så de sista tre kilometerna fick jag knalla och gå av och till. Men jag njut i den friska vinden och solskenet. Jag såg rådjuren igen. Och jag tänkte på situationen som råder. Coronaviruset. Den här osynliga faran.
Inledningsvis kände jag en sorts panik. Att det goda livet nu helt plötsligt var över. Dags att börja överleva igen på nästan ingenting. Och jag kände, att låt mig få skiten, så jag får ta itu med det. Både tjejerna och jag. Sömnen var kass. Bara mardrömmar och varje gång jag vaknade upp…denna hopplöshet.
Men då gjorde jag en löptur, min andra Snogeholmsrunda på 18 km. Samma som denna Påskdag. En uppvisning i frihet, enkelhet och den starka känslan, att det här måste vi bevara. Kanske kan situationen som nu råder och som kanske slutar med stora svårigheter för de flesta i världen, möjligtvis kan vi nu fatta det här med klimatförändringarna?
Vi ser ju att om vi alla vill, händer grejer. Och för den då, som jag har sett hur klimatet har förändrats dramatiskt i vissa områden, kanske kan vi nu förstå att detta bara är en försmak? Av det som kommer att hända om vi inget gör?
Jag vet. Jag säger detta till mig själv i första hand. Jag har som flertalet undvikit att göra för stora förändringar i mitt liv. Jag är fortfarande kass på sopsortering. Jag har till och med skaffat mig en bil!
Men löpturerna och naturens skönhet får mig att vakna till. Så sakta.
