“Jag har jobbat med film över hela världen och jag vet hur svårt det är att komma människor in på livet”, förklarade en känd dokumentärfilmare i ett mejl till mig för inte så länge sedan och fortsatte, “men jag har sett era 3-minutersfilmer på internet, läst era rapporter och det verkar som ni kommer alla människor in på livet. Hur bär ni er åt?”
En av de vanligaste frågorna vi får. Det hur vi lär känna alla människor i vår väg så bra som vi gör. Svaret är mycket enkelt, men ändå så svårt att utföra. Det är till viss del en läggningsfråga, till viss del sättet att färdas och så konsten att förstå människan som art. Låt mig ta besöket här i Kolymskaya som exempel.
Varje dag är det en strid ström av olika spännande människor som knackar på dörren till vår lägenhet. Idag har en ung kvinna med ett nyfödd barn varit hit, som tillhörde evenkerna, en annan urgammal renskötarkultur. (Inte alls släkt med evenerna.) Hon hade hört att vi var intresserade av hennes kultur och hon ville veta mer om vårt avlånga land. Två ungdomar kom förbi för att hämta oss för ett besök till en gammal even gumma, som kunde berätta om sitt folks andevärld. Ett gång småungar ville ha autograferna, eftersom något sagt att vi var olympiska mästare i skidor. Förmodligen trodde de att vi var Gunde Svan och Sixten Jernberg. En pälsklädd tjuktjer undrade om vi ville låna hans TV för att ha någonting att göra om kvällen, när ingen kunde hålla oss sällskap. Vilket är vårt minsta problem. Varje kväll kommer kommunalrådet Rima, hennes syster Ludmilla och museichefen Vera, eller någon av dem, förbi för att stämma av vad vi vill göra påföljande dag och förse oss med stora mängder mat eftersom de fått för sig att vi inte kan laga själva. Eller för att de är så fantastiskt snälla och för att de helt enkelt trivs i vårt sällskap.
Vad jag menar, det är att man som person måste tycka om och trivas med andra människor. Det här är ingen plats för surkartar och buttergökar. För det andra måste man få andra människors respekt. För vår del har mycket av vårt sätt att färdas att göra med den väldigt stora respekt vi får överallt. I gamla Sovjetunionen låg sportprestationer högt på samhällsskalan. Att färdas med fordon skulle inte alls fungera lika bra. Men, allra viktigast, det är ändå kunskapen att förstå hur andra människor fungerar och vara mycket ärlig. Alla människor, oavsett kultur, bakgrund och ålder, tycker om att prata om sig själv, sin tillvaro och sina drömmar. Men för att få andra människor att göra det så måste man visa sig genuint intresserad, och verkligen vara det, samtidigt som man har en bakgrund, eller specifika kunskaper, som gör att folk kan associera till sin egen vardag. Längs Kolyma kan vi alltid tala om jakt och fiske, storslagen natur, extremväder och vi har samma glesbygdsmentalitet, vilket direkt ger oss en gemensam bas att förstå varandra. Även om vår ryska är ganska usel. Vi kommer direkt överens. Och, lika viktigt, det är att tala om, ofta, hur mycket man uppskattar deras vänlighet, generositet, deras land, kultur och natur. Aldrig klaga! (Om du känner behov av att göra det, har du hamnat på fel ställe. Åk då hem.) Och man måste mena det, annars går det inte. Det här att berömma andra människor, är vi människor tyvärr väldigt usla på, världen över. Det är en mänsklig svaghet. För verkligheten är den att uppmuntrar man folk på ett ärligt sätt, så öppnas alla dörrar.
Dessa råd kan appliceras och fungera överallt, av alla i alla sammanhang. Om jag går ned till den oerhört hygglige Bil-Bertil i Särna och förklarar hur duktig, vänlig och hygglig han är, samtidigt som jag intresserat lyssnar på hans lustiga berättelser om hur han hjälpt vinterturister som åkt av vägen, och menar detta, tacka tusan för att han gör ett bra jobb på gamla Berta – vår Audi. Svårare än så är det inte.
