(Swedish version first, followed by the English one)

Vår Grönlands färd är typiskt för hur mina idéer till filmer har fått liv. Jag har alltid följt med Pam. Hon är en mycket driven människa med många idéer. Så Jemen filmen blev till av att hon ville göra sin magister där. Mannen Med Barnvagnen blev till när jag var hemmapappa till Dana. Och Pam gjorde sin andra master i Manchester. I Grönland hamnade vi får att hon fick ett stipendium att åka och studera i Nuuk. Huvudstad på Grönland. Vi hade länge funderat om att hitta en plats att bo på som passade vårt liv. Spännande. utmanande, frisk luft och med en sagolik natur. Så vi såg Nuuk som ett tecken. Men vart skulle vi bo?

Så vi åkte hela familjen till Nuuk. Målet var att hitta en plats på Grönland som skulle passa vår förhoppning.

Nuuk måste vara en av världens allra vackraste huvudstäder! Helt klart en av de dyraste också. Och heller inte en av de enklaste att lära känna folk. De första mötena jag hade var…katastrofer. Korkat nog hade jag förväntat mig att grönländarna och samhället skulle vara öppet, nyfiket, varmt och vänligt som i Sibirien. Jag vet inte varför jag trodde detta. Kanke för att jag saknade Sibirien så mycket. Jag vill påstå att det var tvärt om. Få ville lära känna en, många behandlade mig som om jag var där att skriva skit om folk och landet, allt skulle betalas. Och det mesta kändes tungt och grått. Vi hade en fantastisk lägenhet, men under oss hade vi en haschyngling som spelade maximalt hög musik dygnet runt. men den fantastiska naturen gav oss ändå ro.

Jag vet idag att anledningen till att jag uppfattade Nuuk så, beror på följande. Den danska kolonialiseringen, att Grönland därför är kyligt Skandinaviskt, extremt tuffa livsvillkor. Och att grönländarna är vana att folk kommer och går. De kommer in i deras liv, nästa dag är de borta. Det är för känslomässigt tufft. Och så den vanliga stora staden känslan som alltid är lite mindre trevlig. Den finns även i Nuuk med sina 16 000 invånare.

Det skulle ta tre månader innan det började lossna. Pam hade träffat den fantastiske chefen för en privat skola i Nuuk, Pilo Samuelsen. Han kom från en ort som hette Qasigiannguit. Vi kunde knappt uttala namnet. Därefter träffade vi den lika fantastiska Viviann Motzfeldt som introducerade oss till Svend och Julia! Helt underbara människor som hade en stuga i Qasigiannguit som vi fick låna. Tuffaste starten i Nuuk, men bästa slutet. Som allt som har med Grönland att göra!

Läs Nuuk rapporterna här https://www.mikaelstrandberg.com/?s=nuuk

Och se trailern för dokumentären här

English version:

Our Greenland project is typical when it comes to how my documentaries have found a life. I have always tagged along with Pam. She has many ideas and is very driven. FOr example, the Yemen documentary came to life because she did her first master there. Man WIth A Pram was born during the time I was looking after Dana whilst Pam did her second master in Manchester. And we ended up in Greenland because she was given a grant to study at the University there. In the capital Nuuk. It was very timely, because we had spent years trying to figure the perfect place for us to live. An exciting, challenging place with fresh air and a great nature surrounding it. Nuuk was a clear sign. But where would we live?

The whole family went to Nuuk for three months. Our goal was finding that perfect place.

Nuuk has to be one of the most beautiful capitals of the world! And one of the most expensive too! And not one of the easiest one´s, when it comes to getting to know local people. The first meetings I had were…a disaster. For some unknown and ignorant reason I had thought that the Greenlanders and their society would be like in Siberia. Open, curious, warm and kind. I have no idea why I figured this would be the case. Maybe because I missed Siberia much. I have to say it was pretty much the other way around. Few wanted to know us, many treated me like a scumbag and thought I was there to do a negative documentary. Everything was money. A really grey and heavy time. We had a brilliant flat, but beneath us we had a drug addict playing loud music all night. But the stunning scenery cooled us down.

Today I know the reasons behind this experience. The Danish colonialization of Greenland, therefore less hospitable Scandinavian athmosphere and extremely demanding life circumstances. Plus that Greenlanders are used to foreigners coming and going. They step into peoples life, leave and the emotional pressure is too hard to deal with it. I understand this. And of top of this, the usual not so friendly big city atmosphere, which is always less welcoming. A reality existing in Nuuk too with its 16 000 inhabitants.

It would take us the full three months before things started to happen in a positive way. We met the great boss of a private school in Nuuk, Pilo Samuelsen. He came from a town called Qasigiannguit. We couldn´t even pronounce the name! Then we met the wonderful Viviann Motzfeldt who introduced us to Svend and Julia Hardenberg. Two great human beings who had a small house in Qasigiannguit, which they lent us! The toughest start imaginable in Nuuk, but the best of endings. As most things dealing with Greenland!

Read the Nuuk reports here https://www.mikaelstrandberg.com/?s=nuuk

And see the trailer to the documentary here