Kebnekaise: En familjeklättring av Sydtoppen
408 mil. I bil. 38 mil till fots. En familj. Två vuxna. Två döttrar, 6 och 8 år gamla. 9 dagar. Målet var att bestiga Sydtoppen och Sveriges högsta berg, Kebnekaise.
Men vi hade bara tre dagar på oss. 6 dagar i bil. Jag körde.
Vi anlände till Nikkaloukta sent på kvällen den tredje dagen. Men vi knallade till Ladtjoluskåtan. Jag insåg att det skulle hjälpa att ta båten längs Laddjujavri. Stigen såg dessutom tråkig ut på kartan. Utsikten över sjön mot Kebnekaise från platsen är med de bästa i världen!
Vi tog första turen över sjön med mycket skämtsamma och trevliga Nikkalouktabor. En mycket varm morgon som bara skulle bli varmare. 26 grader. Det gjorde att det tog oss hela fem timmar att knalla de 8 km:na till Fjällstationen, där vi kort stannade för att köpa mat. Idén var att ha så lite grejer som möjligt och satsa allt på ett kort (bra väder….) under nästa dags toppförsök. Tre dagars körning och en tung, tung ryggsäck hade gjort mig lite seg. Vi knallade en timme bort från stationen, passerade Jökelbäcken och slog läger för natten. Vi kom överens om en tidig start, trots att tjejerna var lite möra. Vi med. Men för att undvika värsta värmen. Jag räknade med minst 15 timmars färd med tanke på tjejernas ungdom.
Vi lämnade lägret klockan sex. Varmt, varmt. Klättrade upp längs Kittelbäcken, passerade en fin stenbro och en mindre fin stålbro och där började den riktiga klättringen. Vi gick sakta men säkert och tjejerna hängde lätt med. Många passerade oss med svikt i stegen. Bestigningen är ju ganska enkel för den vane. Vi knallade upp över snön, stenbumlingar, grus och hamnade efter 4 timmar uppe på Vierrevarri. En del vuxna trodde detta var toppen och när de fick veta, vände en del åter. Sydtoppen syns ju inte härifrån. Det är nog en hel del som inte tittat på kartan innan. Vi visste ju, så motivationen var fortfarande hög. Tjejerna gnällde inte alls utan njöt av alla uppmuntrande ord från andra vandrare som häpet upptäckte ynglingarna på väg uppåt. En del kommenterade att de hade stövlar. För mig är vandrarskor helt onödigt. De är bara klumpiga, övervärderade och bara tar kraft. Jag hade valt stövlar för eventuella småbäckar och för att de satt så fint på tjejerna. Jag hade vanliga gymnastikskor som vanligt. Pam likaså. Ja trailskor. Jag ångrar att jag inte tog Teva som vanligt med neoprenstrumpor som jag annars gör. (Tjejerna hade inte minsta lilla skavsår efteråt förresten. Inte vi heller)
Sista biten längs kammen fram till första toppstugan, ja, där började tjejerna bli lite trötta. Kartan visade ju att det förmodligen inte var mer än en halv timme kvar. Så nu fick vi köra med vad som väntade vid fjällstation påföljande dag. Godis, mat och presenter. Det funkar alltid. Likaså nu. Och plötsligt dök du upp en annan familj med en sexårig pojke och jag utbröt:
Nu är det tävling!
Ingen höjdare insåg vi. De kom upp. Vi med. Sista biten knallade Eva och jag upp före Dana och Pam. Eva är som en traktor, hon går och går, vilar aldrig, gnäller aldrig (tills man frågar hur det är….) och så var vi uppe på den tvära, vackra och lilla Sydtoppen. Där stod en tysk och ringde hem i stor glädje över att ha klättrat Sveriges högsta topp! Sydtoppen är vacker, men det är ju ingen svårbestigen sådan. Dana blev känslosam och grät.
Vi hade alla genomblöta fötter. Solen gick i moln och vi vände åter. Det tog oss sju timmar upp. 8 och en halv tillbaka till tältet. Vi var trötta allihop, men sjöng och gjorde olika tävlingar på vägen ned. Folk uppmuntrade tjejerna för deras promenad och det underlättade mycket.
När jag frågade tjejerna om det var värt det, sade bägge ja. De kände sig stolta. Och Eva tyckte det var värt besväret för den storslagna utsikten. och dana för allt godis hon fick hela vägen för att fylla på energidepån. För oss föräldrar var familjesammanhållningen det stora glädjeämnet. Oerhört väl värt det!
Hemfärden gick lätt och nu är vi tillbaka i Malmö igen. Knotten i Dorotea var enda nackdelen. Norrland är fantastiskt!
