Elden. Den saknade jag mest under tiden på Grönland. Förutom en liten skvätt på öns södra del, finns ingen skog. Så med få undantag krävs det att ute människan får ta med sig eget bränsle. På varje tur. Ibland dyker det upp långväga drivved. Och att ta med sig en massa kladdig och illaluktande sältran är ju inte aktuellt idag. Och jag har förstått sedan hemkomsten, snart ett år nu, att elden och skogen är viktig för mig. och för mina tjejer. Så det sista halvåret så har vi varit ute i någon av Skånes folktomma reservat, skogar och nationalparker. Mycket på grund av inköpet av bil. Omöjligt att som soloförälder få ihop allt annars med två alltmer socialt behövande tjejer. Jag försöker sakta få dem att göra eld, använda yxa, såg och kniv. Samtidigt filma, fota och jobba på en dokumentärserie idé jag har om urbana barn i vildmark. Att sova ute är ju inget problem alls, tvärtom, en lisa för själen för oss alla. Dana är lite hårdhänt, Eva lite försiktig. Och jag lite för orolig att de skall göra illa sig.

Men tillbaka till elden. Känslan när man tagit sig genom ännu en vecka i storstaden. Att öppna bildörren, möta vinden, friskheten, sjungande fåglar och direkt göra en sprakande eld. Det är det mest avslappnande, rofyllda och tillfredsställande i mitt liv. Och jag sover alltid minst två timmar extra i tältet.

Skåne är fullt av smultronställen. Det gäller bara att se till att vara på plats tidigt eller sent på dagen, för att undvika stadsbor på utflykt. Det är kanon de är ute, men varför så bråttom och varför alltid prata i mobiltelefon? Höjdarna hitintills har varit följande: