(Swedish version first followed by the English one)
Vi anlände till Ilulissat igår, jag satte på mig löparskorna direkt, underbart väder, solgassande isberg, ja, tveklöst en av de vackraste löpturerna jag gjort. Idag har vädret svängt, samma löptur, men snöande, kylig vind och instabilt väder, så det är klart man undrar hur länge vi blir här. Men vi lever på Franks generositet här, så det går ingen nöd på oss. Men jag sover knappt. Det är fem dagar sedan jag sov bra. Jag oroar mig för att vara utan tjejerna nu. Så nu har jag också dragit på mig en vadskada. Det blir så när sömn saknas.
Ja, Expeditionen blir av! Men jag är lite sent ute, vi är inte i hemma än, snön försvinner snabbt, isen likaså, det kommer att bli en mycket tuff tur där utrustningen kommer att ta rejält med stryk. Men OJ hur jag ser fram emot att få ge mig iväg igen, ut i denna fantastiska fria värld!
Det känns skönt att vara tillbaka, även om jag vet att vi måste återvända till Sverige innan skolorna börjar igen. Det är tystnaden, den oerhört, oerhört friska och hälsosamma luften och skönheten jag saknat mest. Liksom vänner.
Ja, tjejerna, ja…något har hänt under dessa tre månaders gigantiska oro över hur det skulle gå med Eva, men det har gått så bra som det bara kan och vi har fått en mogen, klok och mycket stark ungdam i retur. Men jag har blivit en riktig hönsmamma efter det här och har, och kommer att fortsätta med detta, skämma bort tjejerna totalt. Kärleken har bara växt och växt och behovet av att vara med dem dygnet runt är enormt!
English version:
The girls and myelf arrived to Ilulissat yesterday, I immediately put on my running shoes and set off in a wonderfl sunny day, giving the most extraordinary refelxions on those icey icebergs, there´s no doubt that this wa one of the most beautiful runs I have ever made! Today a complete change in weather, same run, same distance, but snowing and icey wind and a general feeling of instability. But, there´s no harm done to the three of us, we are enyoying the great generosity of Frank and his brother. But i don´t sleep well. It is more than 5 day now, of horrific sleeplessness and it is mainly due to me having to be without the girls for some time. On top of that i picked up a calf injury on the run. that´s what happens when one doesn´t sleep. Body gets weak.
But…the Expedition will happen! I know I am a bit late, like two weeks, we haven´t yet arrived home and the snow i disappearing fast here in the north, the ice as well is going away and the equipment will take a serious beating getting dragged over stones and grass. But, GEE, how much I look forward to setting off again into this extraordinary wilderness for at least two weeks, hopefully three.
It does feel good being back, even if we know we have to return to Sweden before the start of the school year. It is the silence, the increibly fresh air, and healthy, plus this incredible beauty I have missed the most. As for friends of course.
Ah, the girls….something profound happened to me during these three months in Copenhagen, a time dominated by so many fears for Eva´s future, but it has turned out as good as we could have hoped and in return we have been given a very mature, intelligent and very strong daughter! Me, I have turned into a first class overprotective father and have spoilt these two without limits. And I will continue to do so. My love for them has just grown even more and I want to be with them 24 hours a day!
