Operation om två veckor/Operation in two weeks
(Swedish version first, followed by the English)
”Det kan vara en tumör bakom ögonen.”
Beskedet är det värsta jag fått. På några dagar hamnade Eva på sjukhus i Köpenhamn tack vare att vi äntligen fann en läkare som insåg att någonting inte var rätt.
Nu är vi tillbaka på Grönland och Eva skall ha ungefär 10 ögondroppar per dag och några piller. Vad som har hänt?
Hela hösten har vi oroat oss för Evas ögon. Här i samhället är det så att det kommer en ny läkare nästan varannan vecka. I alla fall byts det ofta. Så under flera tillfällen försökte jag få hjälp, först att få glasögon. Men hennes ålder och de ovan nämnda omständigheterna med nya läkare, gjorde att vi inte ens fick hjälp till att besöka en optiker, minst 3 timmars båttur bort eller en halv timme i helikopter. Vi trodde det bara handlade om glasögon: men så dök Mogens, läkaren upp, Pam blev arg, krävde hjälp och så hamnade vi snabbt i Köpenhamn.
Det visar sig att Eva har haft en autoimmun sjukdom sedan födseln som kallas juvenil idiopatisk artrit, https://www.reumatikerforbundet.org/tag/juvenil-idiopatisk-artrit, och i dess elände kommer följdsjukdomar som i Evas fall något som kallas druvhinneinflammation, https://sv.wikipedia.org/wiki/Druvhinneinflammation. Så inte det här läget är Evas syn under hot. Men operation väntar och just nu tar vi en dag i sänder. Hon hanterar detta stoiskt själv och det är ju just sådan hon är, modig, klok, snäll och riktigt god människa. Svårast för mig. Jag lider. Jag älskar henne så mycket!
Detta har inget med att göra att vi valde att flytta till Grönland utan det behagade bara bryta ut här. Hur framtiden blir eller ser ut, har vi ingen aning om nu utan vi är bara glada att vi ingår i det Skandinaviska samfundet så alla människor får hjälp där. Det är när sådant här händer, man slutar klaga på att vara svensk. Eller skandinav.
Därför har det var tyst och kan bli tyst framöver. Jag kan inte tänka. Men jag måste få berätta det.
Så vitt vi förstår är det ingen tumör.
English version:
”It is possibly a tumor behind the eyes.”
It is the worst message I have ever received. Eva ended up at the hospital in Copenhagen a few days later. All thanks to that we were lucky finally finding a doctor who believed in us and that understood that something isn´t right with Eva’s eyes.
We´re back in Greenland now and Eva needs eye drops ten times a day and a few pills on top of that. What has happened?
Well, we have spent most of the past autumn worrying about Eva´s eye sight. One of the problems living in an isolated community in Greenland is due to the fact that there´s a new doctor sometimes as often as twice a month. I tried several times to get their attention for the problem, but they brushed it off us a problem with that she just needed glasses. So we tried to get her glasses, but due to her age 7 and the lack of opticians, it just didn´t happen. The nearest one was at least 3 hours in a boat away or 20 minutes by helicopter. We also thought it was just a question about glasses. But then Mogens, the doctor who believed us, turned up and Pam got upset and demanded help at the same time and a few days later we ended up in Copenhagen.
It turns out Eva has had a disease since birth that we didn´t know about. It is called juvenile idiopathic arthritis, https://www.mayoclinic.org/diseases-conditions/juvenile-idiopathic-arthritis/symptoms-causes/syc-20374082, and in its evil wake other problems wander. In this case for Eva, an eye problem called uveitis, https://emedicine.medscape.com/article/1209891-overview, which means at this precise moment, Eva´s eye sight is under threat. Operation is waiting and we are taking one day at a time. Eva´s the one who is dealing with the situation best. She is a stoic, brave, intelligent, kind and the best of human beings. It seems hardest for me. I suffer badly. I love her so much!
The problems have nothing to do with us moving to Greenland. It just decided to happen here. We have no idea what the future will look like right now, but I am just very happy we are part of the Scandinavian community where we get all needed help when these things happen. As it should be for all human beings, everywhere.
This is the reason for my belated silence. And it might continue. But I need to share this.
As far as we know right now, there´s no tumor.