(Swedish version first, the English one follows)
Det bara snöar och snöar dag ut och dag in. Det vräker ned. De jag pratat med, folk som är födda här till de som varit här 5-6 år, de säger alla samma sak, så här kan de aldrig minnas att det varit. Ingen nämner klimatförändringarna som en orsak. Jag har försökt få tag på folk på Grönlands Natur Institut, som bäst skulle kunna svara på denna fråga, men jag har försökt nå dem i flera månader, för att få en intervju, men de svarar inte. Tyvärr. Förmodligen har de mycket att göra, men det stinker otrevlighet och arrogans. Det gäller flertalet andra grönländska organisationer och företag som aldrig kommer tillbaka med svar. Och de är många. Svarar de är det med en sådan stor otrevlighet och ovilja att jag blir paff. Jag vet inte varför. Kanske är det något med mig som irriterar dem. Men, jag konstaterar bara, aldrig har det varit så svårt att få kontakt med företag och organisationer som här i Nuuk. Jag kan bara jämföra med Danmark den senaste tiden, där jag pratade med några riktigt stora företag och organisationer och de kom alla tillbaka med svar och möjligheter. Precis som angående vädret, något står inte rätt till här!
Dock, låt mig dock säga att undviker man dessa företag och organisationer så finns här i Nuuk oändligt många fantastiskt fina och hjälpsamma människor. En av dem är Pilo, som jag skall berätta om mer senare.
Andra nackdelar med snöandet är att vi fastnar inomhus, det är svårt att filma den storslagna naturen, det tar emot att gå ut och de fantastiska vyerna är gömda. Men det frigör andra möjligheter, nämligen ett av dokumentärfilmarens största jobb, söka pengar och skriva ansökningar! Och pam har fullt upp med sitt arbete, så tjejerna och jag är mest hemma här i lägenheten. Ja, förutom igår, när Eva och jag gick över berget in till Nuuks centrum och till biografen i Katuaq och så aktivistfilmen Den Arga Inuken (Eller the Angry Inuk på engelska)
Det som gör att jag verkligen älskar dokumentärfilm framför spelfilm är ju det faktum att det ger perspektiv på saker och ting. I det här fallet handlar filmen om Alethea Arnaquq-Baril som kommer från den arktiska Inuitstaten Nunavut i Kanada där de flesta behöver säljakt och försäljning av pälsprodukter för att överleva. Hon gör en mycket fin dokumentär om hennes försök att få till en diskussion med de rika anti-säl organisationerna som IWF, Greenpeace och flera som har miljontals dollar i donationer från Hollywoodkändisar och andra och som i stora drag sett till med hård lobbyverksamhet i stort sett stoppa säljakt och pälsförsäljning genom att använda sig av söta bilder av gråtande sälkutar följt av att någon jägare klubba ihjäl dem. Effektiv propaganda som gjort att Nunavut, lika stort som två Storbritannien i yta, hör högsta fattigdomen i väst. Värst är att man börjar förstå att de här djurrättsorganisationerna och aktivisterna, av många jag stöder, skiter i sälarna och i inuiterna, men att anti-sälkampanjer ger mest inkomster för de olika organisationerna, detta är det viktigaste.
Se filmen för perspektiv!
(English version)
It is just snowing and snowing every day. It just pours down. Those people I have talked to, some born here, some who have lived here for 5-6 year, and they have never experienced anything like this. Nobody mentions climate change as a cause. I have tried to track down people at Grönlands Natur Institut (Greenlands Nature Institute) for months to get an interview about this issue, but they haven´t even bothered to reply. I am sure it is due to the fact that they have a lot to do, men it does have a smell of arrogance and unpleasantness. I have to admit this also applies to a lot of other Greenlandic companies and organizations I have been in touch with who doesn´t even bother replying. If they answer, it is with some unpleasant words and irritation that I get slightly shocked. I have no idea why. Maybe it is something with me and my emails which irritates them. But, I have to admit I have never ever in my life a film maker had such difficulties getting a reply or any kind of help from companies and organizations as here in Nuuk. I can compare just recently with Danish companies and organizations I have been in touch with and they have all come back with answers and help. And, as in the case with the weather, there´s something which isn´t right here!
Having noted that, let me just say if one avoids these companies and organizations, there´s a great amount of very kind and helpful people here in Nuuk. One of them is Pilo, which I will tell you more about soon.
Other less positive issues with this snowing is the fact that the family gets stuck indoors a lot, and it is not much use to film snowing day in and out and the great nature and outdoors is hidden behind all of this. But that does mean it open up other opportunities, like one of the most demanding job for the documentary film maker, writing applications for money! And for Pam to do her job properly. So, the girls and me, we spend most of the time inside the apartment right now. Except yesterday when Eva and me shot over the mountain into the center of Nuuk, to the cinema at Katuaq, to watch the documentary The Angry Inuk.
Now, a film like the one we saw, is just why I prefer to watch a documentary ahead of a movie. Because a documentary puts things into perspective. And deepens ones knowledge. In this case, the film is about Alethea Arnaquq-Baril who comes from the Inuit state of Nunavut in Arctic Canada. Most inhabitants here are very dependent on seal hunting and the sale of sealskins. She has made a great documentary about her attempts to get a discussion with the anti-seal organizations like IWF, Greenpeace and others who gets millions of dollars in donations from Hollywood celebrities and others and with the help of lobbying hard at the EU and among politicians worldwide, they have been able to pretty much halt the hunting for seal and sale of sealskins for the Inuit’s. Simply by using cute images of crying seal babies and evil hunters clubbing them to death. Very effective propaganda which has made Nunavut, as big in area as two Great Britain, is one of the poorest Western areas suffering from hunger. Worst of all, that I learned, was the fact that these activist organizations like IWF and Greenpeace neither cares about people in Nunavut, the Inuits or the seals, they just use the anti-seal campaigns because of all animal campaigns, they give the most income.
