Några dagar i London
31 Januari, Malmö
Vattkoppor. lite sömn för alla. Projekt tar sömn, kraft och någonstans där, när man är som tröttast, tränger sig en sorts ångest på och undrar:
“Är det värt det?”
Utan minsta tvekan. Det är ett sant privilegium att ständigt kunna följa sina drömmar. Pam skall åka snart för en lång tid. Men just nu är det dags för mig att åka igen på några dagar. På ännu en förmodligen helt udda resa. just nu vet jag inte om det är arbete eller fest. Vi får se. Jag gillar dessa förutsättningar.
Dana är inte glad. Åtminstone inte tills det jag lovar att köpa godis.Hon röjer runt i kontoret och låtsas vara filmfotograf som värsta Jean Rouch, men den kvinnliga varinten på den franske stilsättaren.
Idag har jag honom till trots, tittat på Dziga Vertovs dokumentär Mannen Med Film Kameran från 1929 åren efter den brinnande sovjetiska revolutionen. Filmen blev stilbildande på många sätt och vis. En där filmaren själv är med på olika vis. Ibland bara som en skugga. Se den. Jag hoppas fortsätta Knausgaards Min Kamp del 1 på planet. Annars kan det hända jag köper nya numret av Offside. Man orkar inte läsa bara “intelligent” hela tiden, även om Offside till viss del passar in där ändå. Det är oftast bra genomtänkta reportage.
1 februari
Heltrött. Eva kliar sig hela natten. Vattkoppor. Jag är nu på väg tillbaka till England. En sorts återresa i Mannen Med Barnvagnens fotspår. Så verkar det bli. Man vet aldrig. Jag skall bland annat träffa två av dokumentärens mest minnesvärda personligheter. De var kanske inte helt nöjda med hur de framställdes i dokumentären, så jag vill träffa dem och få dem att sätta in allt i ett större perspektiv.
Den här moraliska aspekten med hur man framställer folk i en dokumentär är inte enkelt. Jag är noga med att försöka förklara hur jag ser filmen och hur den skall bli innan jag börjar filma. I det här fallet blev det exakt som jag förklarade i de här två herrernas fall, likaså goda vänner. Det är svårt att sätta in sig själv i ett större perspektiv, nämligen vad filmen vill berätta. I det här fallet frågade jag om där finns sakfel, de säger nej, men upplever sig själva som negativa. Absolut inte. Jag har ju pratat och förklarat och fått okat, men vill ändå träffa dem för att kunna gå vidare i livet. Ja, för oss allihop.
Samtidigt blir det intressant att återvända till England nu efter Brexit. Jag är väl medveten om grundorsakerna för att detta hände, jag visste det skulle bli så, folk längs vägen var trötta på att ingen lyssnade på dem, likväl vet jag att flera av mina bekanta röstade för urträde. I dessa fall är jag irriterad, för det handlar blott om egoism och bilden att England fortfarande är en maktfaktor och vann kriget på egen hand mot nazisterna. Ja, det skall bli en mycket intressant tur!
Det kan också eventuellt bli en av mina sista besök på ön.Jag har fokus annorstädes och är lite trött på öarna nu. Att göra en sådan här dokumentär är långt ifrån enkelt, för man bär ju med sig allt resten av livet.
Ja, jag har ju ändrat mig många gånger förr. Och inledningsvis är det juen helt annan sida av England som jag upplevde som väntar ett par dagar, lyx i massor, med hämtning i limo på flygplatsen. När nu det blir, för som alltid är Norwegian försenade minst en timme.
Vilka kontraster!
Jag rapporterar angående utvecklingen varje dag. Ja, jag har dåligt samvete för att jag lämnat Pam ensam med vattkoppssjuke Eva.
2 januari
Vilket udda liv.
Strax efter ankomsten till London, så besöker jag de legendariska lokalerna på 1 Kensington Gore, hemmaplan för det Kungliga Geografiska Sällskapet. Tillsammans med en av mina absolut bästa vänner, Jeff, även han så kallad Fellow i denna anrika klubb. Plötsligt, helt ovänta, så hör jag någon med hög röst säga:
Mikael Strandberg, I presume?
Var bättre kunde man köra detta Livingstone och Stanley skämt än här? Det visar sig vara en av branshcnens tyngsta journalistnamn, Nick, som jag inte sett på 12 år. Samma ålder coh med en ung familj. Det känns rätt direkt.
Det är en udda dag. För jag har ju till viss del kommit hit i en viss upprördhet över Brexit, för att prata om min film Mannen med Barnvagnen och jag är ganska trött på det brittiska sättat att tro att man är världsbäst hela tiden. Idag är det ju inte så, men jag måste erkänna att de har ett sätt att göra så att man glömmer allt det, går på vad de säger och man känner sig helt upprymd av någon sorts inre stolthet i stället. Fjantigt, men sant. Senare på kvällen blir jag introducerad av en annan mycket god vän, i en omgivning av starka namn inom samma bransch som Sveriges mest dekorerade och meriteade nu levande s.k explorers. Detta är ju naturligtvis helt åt attan fel, men jag rpotesetrar bara lätt och en ung spännande forskare på brittiskt vis ropar:
“Lev upp till det nu!”
Britterna från den s.k priviligierade klassen vet hur man överväldigar folk och en enkel bondläpp som jag går lätt på det. Tyvärr.
Som ett bevis på detta, så i stressen, trots att planet med Norwegian Air var tre timmar försenat, så lyckades jag glömma ev en jacka jag speciellt fått av min fru på flygplatsen. Kanske var det vinet, men jag anlände till gråkalla London i t-shirt.
Jag älskar ju det oväntade. Nu på väg till the Frontline Club, som startades av Vaughan Smith för brittiska krigsjournalister som återvände från Mellan östern innan någon kände till den stress från krig som kallas PTSD och inte hade någon att prata med, ja, där på klubben är jag för att följa och heja på en av mina allra bästa vänner, Olly, och hans globala havsprojekt Nekton Mision. Presskonferens. Vilken idé. Jag rapporterar!
3 februari
Igår kände jag verkligen av historiens vingslag när min fantastiske vän Olly Steeds introducerade och berättade om sin idé med Nektons utforskande av världshaven. (www.nektonmission.org) Det är ju en hel storslagen idé och om den går att genomföra, vilket jag är helt säker på efter att ha hört hans starka föreläsning, så kommer det att bli en sådan här idé som blir del av en historia många kommer att minnas för alltid.
Trots att vi känt varandra sedan år 2000 när olly kontaktade mig angående planer han hade för Sibirien, så har jag aldrig hört honom prata inför publik och när jag nu fick chansen, måste jag säga att det är med det bästa jag hört. Karismatiskt, kunnigt och inspirerande.
Lika spännande var det åter att träffa alla gamla vänner coh det var nästan som en sorts återträff. Vilka fantastiska människor! Nigel, Shane, Steve, Ray, Alistair, Rupert med många flera.
Jag känner mig känslomässigt helt knockad.
4 februari
Fyra helt oväntade dagar i fantastiska London. Ett fantastiskt ställe för folk som har pengar, för många där har ju inte det. Dock skall sägas att London inte är England på många vis och blandningen av folk från hela världen är ju helt fantastisk och anledning till att jag gillar staden så mycket som jag gör.
Ibland undrar jag så klart över livet och mina livsval. Inte ofta. Men det som gett mig allra mest av att ha valt det här för flertalet knäppa livet, är alla helt fantastiska vänner jag har haft. En av de bästa är Jeff. Och Olly, vars Nekton idé genomsyrar hela besöket.
Nu hem och ta hand om de oerhört saknade döttrarna, nu när min helt fantastiska fru är på väg på ett nytt äventyr i ett nytt land, Norge, och tjejerna och jag får rå om varandra ett bra tag. Jag minns sist, 3 månader när Pam var i Kazakhstan, det var å en a sidan en helt fantastisk tid att få vara ensam och rå om dessa underbara tjejer, men jag var ju helt slut. Då minns jag att min beundran för ensamstående föräldrar var störst av allt. Jag lär sova bra framöver som hemmapappa!
