Minns Ni i dokumentären Mannen Med Barnvagnen så nämner jag att jag är murarson?

I källaren hemma hos brorsan där vi sover, har han hängt det här bröllopsfotot på morsan och farsan. Murarmästaren som han kallade sig själv efter en nubbe. Eller två. 11 år i åldersskillnad och jag tror att där slutar nog likheterna mellan farsan och mig. Min fru är till och med lite yngre än så. Vilket är lätt och förstå när Pam säger till döttrarna:

“Det här är edra gammelfarfar och gammelmormor.”

“Nä, för fan”, säger jag på Järnavis: “Det här deras farmor och farfar.”

“Han är lik dig” , säger Eva.

Dana säger ingenting. Hon är arg på mig, fortfarande efter 24 timmar för att jag sade att hon var lite fjantig för att hon blev rädd för familjens lilla hund vid ankomsten igår. Dana är en hårding som inte glömmer en oförrätt.

Jag tittar närmare på farsan, muraren, och känner att jag blir ledsen av att jag aldrig fick chansen att lära känna honom. Han dog när jag var elva år och före det såg jag honom nästan aldrig. Han murade Blå Tornet i Stockholm och refererade livet i takt med Fänrik Ståhls sägner och stod i givakt i finrummet och spelade internationalen på grammofonen. Han var stolt att vara murare och hade nog svårt för en son som svarade mot honom hela tiden. Tiderna förändrades snabbt.

Så skall det inte bli för mig. Döttrarna får förändra mig och jag hänger på. Och jag gillar att de ifrågasätter. Så skall det vara.

“Du är bra som du är” , säger 6-åringen Eva som alltid försvarar sin pappa, även när Agnes åtta år undrar varför jag är skallig. En ovanlighet i Dala-Järna….men Eva försvarar mig igen: “Pappa är så fin!”

Jag undrar, hade farsan klarat den sibiriska kylan? Jag tittar igen på honom. Kanske.

Det enda han annars lämnade efter sig var skalligheten.