Ett sorts homage till min mor Hedvig Linnéa Strandberg
Hedvig Strandberg har den 12 januari avlidit på Bäckaskogs sjukhem vid en ålder av 90 år.
Närmast sörjande är barnen Ywon, Kalle och Mikael med familjer.
Det här är i stora drag allt som finns på nätet om min mor. En anteckning om hennes död. Ingenting annat. Idag är det 5 år sedan hon vandrade vidare in i det okända. Jag har länge tänkt skriva någon sorts homage till henne eftersom hon gav mig det alla barn behöver mest, gränslös kärlek. Men jag är inte den som ser bakåt. Eller framåt för den delen. Jag försöker mest överleva och leva för dagen. Men så, under julbesöket hemma i Dala-Järna, så skrev jag en snutt om farsan. En av de mest lästa artiklarna någonsin. Mycket oväntat. Folk hörde av sig per mejl och skrev bra saker om farsan som jag aldrig hört. Och min syster berättade att han sagt till henne när hon var liten som Dana, att han älskade henne över allting annat. Jag fick en ny förbättrad bild av farsan. Jag lärde ju aldrig känna honom riktigt. Han gick vidare när jag var 11 år och innan dess såg jag honom sällan. Han arbetade och som det var på tiden, så var morsan hemma och farsan betalade uppehället så att säga för hemmet i Dala-Järna där han sällan var. Så någon större riktning på det som jag ser som det priviligierade liv jag fick, där finns mest hans gener och betalning för vårt uppehälle som en inlaga. Det var morsans kärlek som gav alla möjligheter.
Sista gången jag träffade var när jag och familjen besökte henne på Bäckaskog i Vansbro. Föregående tillfälle, ett par år tidigare, hade hon varit riktigt arg på mig, knappt velat prata med mig och det berodde på att hon tyckte jag mest drog dit en massa olika kvinnor hela tiden. Inte helt fel, men de sista tre gångerna var det samma en. Nu var morsan klar och tydlig i skallen, till skillnad från alla samtal jag ringt henne när hon endera inte orkade prata, somnade när vi pratade eller knappt kom ihåg vem jag var. Nu klarnade hon till direkt vi väckte henne. Hon hade t.o.m satt på sig halsbandet dagen till ära. Normalt brydde hon sig inte mer, trots att utseendet hade varit mycket viktigt för henne större delen av livet. Jag tror vi bägge visste att det var sista gången vi träffades. Det kändes så. Morsan och jag hade alltid en sorts känsla av att fatta oss mellan. Jag behövde inte ringa henne varje dag, varje vecka eller ens varje månad. Vi hade varit så täta allt fram till den dag det blev naturligt att gå vidare i livet utan morsan i ryggen. Fram tills jag var en 22-23 år var hon min bäste vän. Det kändes som om vi sagt det mesta till varandra och kände varandra utan och innan och morsan har alltid trivts med att vara ensam. Inte världens mest sociala människa, förutom när hon var ute och reste. Hon älskade det, liksom jag och på flera av mina färder kom hon på besök. Sista gången i Thailand när jag cyklade från Nya Zealand till Kairo. Ja, när var det tro…1994-95. Kanske.
Ibland tycker jag nästan att min dotter Eva (som dessutom har tagit mammas namn som tredje namn)är en reinkarnation av morsan. Lite blyga, trivs bra ensamma, överlever överallt, lätt att le och skratta, anpassningsbara, en av mina bästa kompisar, försvarar alltid sin pappa (son) och skärpta. Där finns också lite av det här straffande sättet när något inte är bra. Vilket händer sällan. precis som för morsan. Så jag påminns om henne ofta.
Morsan dog den 12:e januari och då var familjen och jag på väg till Sibirien. Hon begravdes den 2 februari och då talade jag med min bror per satellittelefon. Jag satt i Tomtor i Jakutien och svettades, trots att det var 58 minusgrader där utanför. Folk eldar på i Sibirien och jag satt där bara i kalsongerna. Det kändes helt rätt. Det här med begravningar och så är jag högst tveksam inför. Personen man går dit för att hedra är ju redan borta, så kanske man skulle ha hedrat denna innan bortgången? Jag är heller ej mycket för sådana här traditioner och religiösa förbund, eftersom jag försöker i allra högsta grad vara fri i tanken och obunden. Jag vet att morsan hade ingenting emot det. Så väl kände vi varandra. Så vet jag ju att det finns folk som tycker det är konstigt att jag inte avbröt resan och åkte hem, men det beror på att man har ett för snävt perspektiv på livet och utgår från att ens egna känsla är den rätta. Ja, den kanske är det. I Hulån. Men inte i Tomtor.
Vad jag vill säga med denna homage är att du var det bästa som hände mig, morsan. Hoppas du får din specialgröt var du än är.
