Ibland tror jag att med det sämsta att göra inför ett projekt är att lägga för mycket tid på efterforskning och påläsning. Nu har jag ägnat i stort sett tre månader åt att försöka sätta mig in i hur landet ligger. Ja, jag menar Sverige, ett land som funnits där i perferin, inte mer, de sista tio åren på grund av att jag haft skallen någon annanstans. Trots att jag så att säga bott större delen av tiden i Sverige. Men det går inte att koncentrera sig på alltför mycket och andra projekt har för tillfället känts viktigare. Fram tills nu. Så jag prenumerar på ett par morgontidningar, SvD och DN, vilka får väl i det stora hela vara de kanske mest pålitliga på tidningssidan, om än att kultursidorna får anses vara extremt högtravande för de allra duktigaste. Jag har läst politiska ledares biografier, från Erlander till Bildt. Jag har sett massor av dokumentärer och filmer. Och jag lyssnar på Ekot varje dag. Ja, det har varit ett heltidsjobb.
Men, tyvärr måste jag säga att det mesta går i dysterhetens tecken. Samhällsdebatten är bara präglad av rädsla och oro. Självcensuren är maximal. Polariseringen mellan de som är rädda och de som försöker att inte vara rädda är i det närmaste total. Det är ingen rolig läsning. Personligheter som den norske författaren Karl-Ove Knausgård som bor längs Österlen skräms bort av alla duktiga svenskar som kan och vet allt värre än någonsin. Sursvensken. Eller cykloperna som Knausgård kallar dem. Denna intervju är talande om svårigheterna att sticka ut i detta alltför duktiga land. Ändå är det just de som är, ja, låt oss kalla det, mönsterbrytare, som jag skulle vilja möta om jag gjorde en resa genom landet. De som vågar ha åsikter som inte passar vad jag alltmer vill kalla etablissemanget. I dagarna är ledarsidorna fyllda av häpnad över Brexit, Trump, Le Pen och förvåningen hur mycket folk föraktar etablissemanget. Det är fel tycker de som skriver dessa sidor. Det är fel väg att gå anser de, detta förakt. Jag håller med, men kan förstå. För de lyssnar fortfarande inte och där finns föraktet för de som har dessa åsikter. Det är nästan som om man inte tycker som ledarkrönikörerna, ja, då är man korkad eller nazist. Oftast läser jag ledarsidorna med stort nöje, förutom när de skall analysera sig själva. Det blir inte bra. Då är det duktighetssvensken som kan och vet allt igen.
Undantag finns. Jag har följt serien Fosterland med Fredrik Önnevall som bitvis är kanonbra TV. Jämfört med serien Resten Av Sverige, bra, men gjord för etablissemanget i Stockholm, så är det oerhört mycket värme i den här serien och jag gillar Önnevalls egetsnack i kameran. Det är en riktig nivåhöjdare. Jag misstänker att den är väl inte alltför omtyckt av de som vill drapera landet i ett evigt mörker. Se den serien.
Så, nu slutar jag läsa en av morgontidningarna som står för långt från det som intresserar mig och passar den bild av världen jag fått de sista trettio åren av färder och resten av min livstid. Nu skall jag försöka bara hitta guldkornen, de som ser livet i ett ljus av möjligheter och som väljer att gå sin egna väg. Vi skall se om de går att hitta. Jag vet då att det finns tre stycken i landet i alla fall. Jag känner dem. Alla bor i norr. Jag bor i Malmö. Jag kommer helt att undvika folk som hänger sig åt det negativa. Jag vill göra någonting som lyfter själen, visa att den här polariseringen som håller på att byggas upp världen över, är kortsiktig och att det finns ett ljus längre fram i form av dessa alternativa, ja, i det här fallet svenskar. Eller, eftersom det är i dessa tider vi lever, människor som bor i det avlånga landet Sverige.
Och det behövs något som inte bara följer journalistikens väg, utan en rak orak berättarväg bara.
Ja, det är nog en idé jag skulle vilja genomföra.
