Snart fyller jag 55 år. Och en sak är klar, jag tänker inte bli någon vanlig medelålders gubbe över 50! Faktiskt är det så att jag ofta, dock inte alltid, förvånas över min egen generation. I synnerhet främst män. Jag tycker många gånger det känns som de gett upp att leva fullt ut. Och att de förlorat gnistan att kämpa. Allt skall vara så bekvämt, enkelt, inkört i vana spår och där finns en hel del uppgivenhet. En del tycker att de är bortglömda, andra planerar sin ålderdom redan nu, oftast då något som innebär att det skall vara bekvämt. Även rent fysiskt tycks de ha gett upp och det är inte ovanligt med en ölmage. Mest känns det som de inte bryr sig. Då tänker jag exempelvis på att man skulle kunna göra sin röst hörd gällande klimatfrågor, ursprungsbefolkningars kamp för sina rättigheter och delta i demonstrationer. Bara det skulle tillföra livet lite oväntat drama. Nya människor, nya miljöer och nya utmaningar. För mig, livets mening. Eller bara ifrågasatta och göra sin röst hörd i ämnen som kan vara obekväma. Erfarenhet har de ju, men där finns den där gnällfaktorn att de är bortglömda, marginaliserade och chanserna få. Men protestera då för satan!
Att jag har en ung familj är ju naturligtvis till stor hjälp för min egen del, liksom en högst begränsad ekonomi som gör att jag aldrig kan koppla av eller ta det särskilt lugnt, men det passar mig. Det passar att jag inte passar in. Men jag är heller aldrig nöjd med när livet blir för invant. Det ser jag som en tydlig begränsing för intellektet och möjligheterna. Dock skall det sägas att det där med ölmagen och allt elände som följer i dess spår, som sura uppstötningar, stora mängder Novalucol, samarin och generell kroppslig obekvämhet, alltid är det någon värk i någon kroppsdel, det har varit en del av mitt liv fram till denna tid förra året. Då, insåg jag att det började bli väl många gammelgubbssyndrom och jag bestämde då att jag aldrig skall bli en vanlig medelåldersgubbe över 50! Så, med stort stöd som vanligt av familjen, så slutade jag äta kött, (hustrun gjorde detsamma) satte mig själv på en dramatisk nedbantning på 6 veckor (tappade 12 kg, nu 18 sammanlagt), jag ändrade gymrutinerna med att köra 4 dagar i veckan men utan vila mellan seten utan i stället en minuts HI (High Intensity) mellan alla set, jag, eller vi, började bouldra 2 gånger i veckan eller så ofta som möjligt och nu efter ett år mår jag fysiskt bättre än på mycket länge. Jag har slutat med mjölk, ost och så vidare. (Undantag när jag är på färd, det är inte lätt att vara vegan i Sibirien exempelvis…) Samtidigt med detta följde fördjupande tankar angående klimatet, maten vi äter och hur oerhört viktigt det är att man bryter sig ut ur det invanda för att få ett spännand eoch givande liv. Ja, jag vet att jag har skrivit mycket om kost, hälsa och en sorts aktivism tidigare, men ett sådant genomslag har det gjort.
Men orsaken att jag tar upp det återigen är att det har med dessa förbryllande män över 50 att göra. Jag har ganska nyligen varit på på en stor konforens med över 2000 deltagare i Reykjavik och den s.k Arctic Council (Arctic Circle), där alla som har att göra med livet i Arktis, dvs. politiker, massmedia, akademiker, ja, i stort sett alla utom urbefolkningarna vars liv det oftast berör, var där. Flertalet vita män över 50 i kostym. Samma grupp människor, och uppdelning, som i de klubbar jag har att göra med, som typ Travellers Club, Explorers Club och även the Royal Geographical Society. I och för sig oftast spännande och trevliga människor, men allt blir mer spänannde, utvecklande och livfullt med en bra blandning av män och kvinnor, kulturer och bakgrunder. Jag känner att jag har nog gjort mitt i dessa ensidiga miljöer och kommer att dra ned dramatiskt på min närvaro där. Men mest på grund av en sorts uppgivenhet för livet. Men, som alltid, undantag finns.
Och jag kommer personligen att ägna resten åt livet att vara ett sådant undantag. Och jag skall försöka undvika kostym, seglarskor, märkesjackor och annat kravs från seglarklubbar och slips. Jag söker alternativen från och med nu.
