“Är du från Finland?”
“Nä, jag är mas, från Västerdalarna.”
Oftast följs frågan med ett stort leende. Med åren har jag lärt mig att det beror på två olika skäl. I läge ett, så gör dialekten att folk blir gladare till mods. Det är ju en sjungande dialekt. Det har sina fördelar när man föreläser exempelvis eller bara generellt att på så vis få folk att känna lite mer glädje i livet. I läge två, lika ofta ett skäl, så tror de att jag är korkad. Faktiskt. Och så kan det ju vara! Men, jag ser även det som en av tillvarons fördelar. I synnerhet i jobbet som filmare. Folk slappnar av mer, berättar mer och där finns ingen oro för jag skall vara för duktig och på så vis utgöra ett hot för personen i fråga. Jag utgör därför oftast inte ett hot i kampen att vara perfekt, som är något som alltmer präglar svenskarna tycker jag. Det måste se bra utåt. Min vän författaren Lasse Berg kallar helt rätt de här svenskarna för sursvenskarna. Ett bra namn tycker jag. Jag skulle vilja ta reda på varför det måste vara så här. Varför det känns som om de blir fler och fler? Alla verkar vilja ha SUV:ar och ha seglarskor utan strumpor och pratat rikssvenska. Det är mina senaste observationer av det land jag är född i och som jag vill veta mer om. Det känns som om jag varit borta en lång tid, och till viss del har jag varit det rent fysiskt, men även om jag bott och varit här, så har tanken och skallen varit någon annanstans och jag har inte hört en nyhet eller läst en tidning, så jag vet mer vad som händer Marib än i Skåne. Eller Dalarna för den delen! Men nu har jag fullt fokus på Sverige. Och det jag ser i media ger en förhållandevis mörk bild. Vi har ett invandrarfientligt parti som har 20% av rösterna, glesbygden håller på att dö, Zlatan får inte till det i Manchester united, Socialdemokraterna är fortfarande -ja, för att stjäla från Aftonbladets ledare- ett parti lett av Stefan Löfven som symboliserar det grå, manliga, tillväxt-inriktade, traditionellt arbetarklass-dominerade sossepampandet som gillar att sitta ner med direktörerna– som bara gör allt mycket värre på alla nivåer, tillverkningsindustrin finns knappt mer, Jantelagen är lika jävlig som alltid och allmän gnällande på tillvarons alla underligheter, so ett osannolikt tråkigt debattämnae som normbildning, kan ni förstå att det ägnas tid åt någonting så oerhört ointressant och nödigt, när man kan ta en tur i skogen i ställe eller skänka pengar till Greenpeace? och så verkar folk än mer tro att Sverige är bäst i världen på allt. låt mig då åter, som resenär, bara påpeka att jag ytterst, och då menar jag YTTERST, sällan träffa någon som vet någonting om Sverige, mer än att vi är bra på ost och bänkväsendet. Och så, den här elakheten på Internet, tilltar ju bara och är fullkomligt fylld av hat och bitterhet utan sans. Jag har ägnat mig åt att läsa kommentarerna i Ring P1, ja, frågan är, varför överhuvudtaget ha ett kommentartorsfält när det är samma nötter som kommenterar hela tiden med en förutsägbar agenda? Samtalet förs ju inte ett steg framåt. Och så då, den här tilltagande ryss skräcken och en försvarsminister som bara är en Rysslandsokunnig bondläpp från Borlänge som skall ha åsikter om detta, ja, du…..det finns anledning att folk tar till brännvin!
Men, jag tycker jag ser många positiva saker här och där också. Låt mig då först tillägga det faktum som råder, tveklöst är det så att Sverige är fantastiskt på många vis, och med det menar jag vår natur, allmansrätten, att vi fortfarande törs tycka och säga vad vi känner utan att det går illa för oss och att det fortfarande är så att flertalet har stora möjligheter, jämlikheten blir bättre varje dag, klassamhället är fortfarande minimalt och några av de allra finaste människor jag någonsin mött, är svenskar. Och tillkomsten av olika alternativa rörelser, veganer, Occupy-rörelsen med flera, det ser jag som oerhört positivt. Jag tror det säkert finns mer i den här andan än man (jag) tror. Det är en sak jag skulle vilja ta reda på. Folk som vägrar inordna sig i det oroliga och perfekta Sverige. Jag tror det finns oerhört mycket positivt att hitta detta, för jag känner ju till en del redan nu som skulle ge perspektiv.
Ja, dialekten ja. Den sista tiden har jag funderat mycket på det här var jag hör hemma. Och dialekten tar ju sin plats. Den visar ju krasst, trots allt, var ens rötter finns. Jag har aldrig ens funderat på att göra mig av med den. Inledningsvis när jag började berätta och göra TV, om ni minns Packat och Klart från min cykelresa från Nya Zeeland till Kairo, så fick jag ju oerhört mycket skäll för min dialekt. Med tiden blev det bättre och folk hade mer tålamod med det som bröt mönster. Exempelvis dialekter. Idag är ju den en väsentlig del av ens personlighet, men att flytta upp till Dalarna, det är högst tveksamt. Där mer än något annat ställe i landet, tror jag, måste du vara exakt lik alla andra. Jantelagen är mycket stark däruppe och det är ju ingen höjdare. Men visst, efter att tidigare ha sagt, aldrig i livet, gällande att flytta upp dit, så kom min hustru hem en dag efter att ha stigit ombord Masexpressen i Stockholm på väg mot Dalarna och sagt att det var en av de trevligaste bussresor hon gjort. Det var som om alla kände varandra. Folk skrattade och log. Jag påpekade att det säkert kändes så, eftersom Stockholm inte är det muntraste stället på jorden. Men hon höll inte med.
“Vilka fina kullor!” sade folk till mig hemmifrån efter Mannen Med Barnvagnen-filmen.
Jag hade aldrig sett dem som dalkullor fram tills detta ögonblick. Det var en konstig känsla. De känns som världsmedborgare. men kanske jag, eller vi, skall titta närmare på det. Jag börjar känna att nu är det dags för att göra en färd genom detta avlånga land och ta temperaturen på det samtidigt för att se var jag egentligen hör hemma. Och min familj. Det känns som jag har den utländske observatören ögon på landet efter all tid utanför. Ja, det är ju en klassiker inom berättandet, att de främmande ögonen ser bäst.
