Egentligen borde jag vara en av världens mest nöjda människor. Jag har två helt fantastiska döttrar, en hel underbar fru, bor i en trevlig lägenhet, har ett spännande jobb, bor i en mycket trevlig stad, ett av världens enklaste länder, jag har en mycket bra hälsa och jag håller mig utanför den fullkomligt ointressanta bortskämda debatten vad som är normbildande i väst eller inte idag. Men i stället för att njuta av livet, kryper det i kroppen och jag vill röra mig, se något nytt och utmana tanken, intellektet och det fysiska. Tre veckor är nog vad jag klarar. Det kan hjälpa om jag som häromveckan fick ett mejl från en polare som stod utanför Mosul och ville att jag skulle koma dit på stört. Även om jag visste att det inte var möjligt eftersom jag är hemmapappa just nu, så tillbringade jag halva natten när tjejerna sov med att läsa på, kolla värdiga dokumentärer på ämnet och kollade flygpriser. Det gav mig två dagars avslappant liv där det inte kliade i kroppen. Det är ett oerhört störande beroende, detta av vilja iväg!

Bruce Chatwin gav ju det hela ett namn, Rastlöshetens anatomi. Det drabbar oss alla olika, men för mig, jag hamnar i ett sorts mörker, där jag bara upplever en sanslös oro, för, ja, det visar sig, för ingenting. Det är bara grundlös oro. Det försvinner direkt jag är på väg, puts väck! Så har jag en vecka när jag kommer hem, när jag lever kvar där jag varit ch får oerhört mycket bra jobb gjort. Så andra veckan börjar det klia lite, men kan kontrolleras med hjälp av massor av tid med familjen, så tredje veckan hjälper det mindre, och den inre klådan tilltar. Jag vet, det låter ganska hemskt, men med åren lär man sig leva med sina värsta nojjor. De blir som en kamrat på färden. Där jag då tidigare, nästan hamnade i panik, så idag ser jag rastlöshetens som en ovälkommen gäst, men som jag ändå tycker om och tillåter vara i min närvaro.

Och den här rastlöshetens tvingar mig in i projekt hela tiden. För ett år sedan så bestämde jag mig för på allvar att byta livsstil, ja, till viss del då, nämligen och bli en medelålders vit man över 50, men tvärtemot. Dvs. inte glömma att leva, bli bekväm, umgås i den gruppen hela tiden, framstå som sur och besviken på livet. Så jag tog äntligen beslutet att sluta äta kött, bli än mer aktiv aktivist i olika ämnen, jag höjde träningsnivån till 5 hårda pass i veckan och jag ägnar mycket tid åt att undersöka detta om ämnet kost och mat. Helt klart är att steget att gå mot vegan växer, till följd av att jag vill bistå döttrarna med ett bättre val, av etiska och moraliska skäl och av hälsoskäl. Ett av mitt livs bästa val, det har inte bara gjort att jag känner mig mycket hälsosmmare, men rastlösheten har blivit 0.00001 promille mindre! Och jag skall INTE bli den där normala gnälliga över 50-års gubben som gett upp livet och blivit bekväm. Tvärtom.

I ämnet rastlöshet tror jag alltid behovet att utröna varifrån man komme roch var man hör hemma, ja, det hör till och är en viktig beståndsdel. Jag funderar mycket på ämnet stad emot landsbygd. För mig är inte landsbygd att bo alldeles utanför Landskrona i ett torp. Nä, det är uppe i fjällvärlden. Och om jag skall tro på media idag, ch vad jag hör av folk och vänner som bor kvar där uppe, så vill regeringen i Stockholm inte att livet skall vara bättre för alla, utan bäst är om allt avfolkas och de kan göra en enda stor gryva eller skogsindustri av det hela. Det gör att jag kanske tror det är bättre att flytta upp igen.

MEN, ja, det är många män…till viss del känns det som om jag lämnat glesbygden och jag har bott i städer världen över av och till sedan 1987 kan man säga. och jag gillar mycket med städer. Man är anonym, vilket jag älskar, det finns oerhört mycket att se och göra, här finns intellektuella miljöer som oftast saknas där uppe, det är andra saker som är viktiga där, som umgänget, och sådant är svårare  en stad. Hade jag varit ensam hade jag nog supit ihjäl mig av tristessen och ensamheten som följer med stadslivet. Och så, viktigast, är ju familjen då, och just nu är behovet staden. Utbildning och möjligheter. Glesbygden är krångligare för tjejer tycker jag, trots att detta kan komma som understrykandet av glesbygdens miljöer, så är det mer macho där och möjligheterna mindre om man vill nå långt exempelvis akademiskt. Jag hoppas att en av döttrarna väljer den väge och med alla högar av böcker i lägenheten, så kan det kanske hända.

MEN, med Internet och ett bra bibliotek, så ordnar man ju den delen och får allt det bra….ja, det är inte lätt. Jag känner att det här lär jag ta reda på nu, var jag och familjen hör hemma. Det skall sägas att min hustru är av hävd resenär och lider av samma extreme rastlöshet, och det verkar nästan lika illa med döttrarna. Nu är det någon jävel som borrar i ovan våningen igen….LJUD…är stadens värsta attribut! Ja, jag kom på att grannen är från nigeria och konstnär, det kommer jag att sakna om det skulle bli glesbygd. Avsaknad av folk från hela världen och förmodligen är landsbygden full av…just det…vita män över 50!