Under helgen såg jag de tre avsnitten av Po Tidholms serie Resten av Sverige. Den väckte oerhört många tankar, känslor och satte igång idéer för kommande projekt. Det här är en serie alla svenskar skulle se, den skulle vara del av läroplanen, så bra var den. Konstnärligt foto, spännande, bra berättat, brett och insiktsfullt samt oerhört skrämmande. Landsbygden håller faktiskt på att försvinna. Det jag saknade i denna serie var liv. Ingen höjde rösten, ingen bröt mönster, sanslöst Svenska Dagbladet seriöst, fullkomligt fritt från humor eller leenden och ibland kändes det som om det var en serie gjord av etablissemanget för etablissemanget. Jag misstänker att del 2 och 3 inte hade lika många tittare som ettan på grund av detta. Kanske. Jag kan tänka mig att de kommer att älska den i Patagonien, eftersom Ingemar Bergman´s Sjunde Inseglet är en favorit där. MEN, som sagt, bara känslor där, i sin helhet, vilken fantastisk serie. Men vad jag skulle komma till var att den satte igång processer hos mig.

Det viktigaste var att jag kände att jag började längta hem. Upp till livet i norr. Känslan är lite svår att definiera, för om jag tänker efter vad jag saknar, så är det skogen, tjärnarna, tystnaden, framförallt tystnaden och att de människor man ser, de har man sett förut och känner. Det känns som jag pratade och umgicks mer med folk när jag bodde i norr än nu, men det kan också bero på att jag hade inte familj då, vilket jag har nu och allt runt omkring det gör ju att man alltid har någon man pratar med. Det sociala behovet av att umgås och samtala är mindre när man har familj. Men jag kan sakna att bo i ett hus i skogen och bara kunna öppna ytterdörren och pissa rakt ut utan att det stör någon. I en lägenhet isolerar man sig mer och jag känner knappt grannarna här, vi hälsar, men umgås inte. Och att kissa när man öppnar dörren skulle skapa bekymmer. Så var det inte i norr. Men återigen, kanske det beror på familjen. Att man inte umgå med grannar och andra bekanta man har här i staden.

När barnen och jag knallade iväg mot skolorna denna morgon i höstmörkret, så kom en jovialisk äldre herre och med hög röst förkunnande att han jobbat 12 år på dagis och nu ville sjunga för tjejerna, så han drog två låtar. Min tanke, och detta är faran med den anonyma staden, jag trodde han säkert tillhörde Stadsmissionens gäster om vi bor grannar med. Men barnen tyckte han var rolig och underhållande. Hade detta hänt i glesbygden hade jag känt personen och inte känt samma oro eller haft förmodligen helt felaktiga förutfattade åsikter om hans bakgrund. Han bröt mönster. Så för att återvända till Po Tidholms film som jag “anklagade” för att vara livlös och inte en människa som drog på mun eller höjde rösten. Han har nog kanske träffat rätt i sin beskrivning av svensken. I landsbygd eller stad. Eller?

Jag känner att jag tillbringat en stor del av mitt vuxna liv utanför Sverige. För även om jag varit i Sverige, har jag i tanken varit utanför. Mina projekt har befunnit sig på andra platser. Jemen, Ryssland, England, Afrika och så vidare. Och de sista tio åren har familjen och jag tillbringat mycket tid utanför, så egentligen känner jag nog inte mitt avlånga land. Mer. Och jag tror att det har förändrats ganska mycket från det jag minns när jag bodde där i norra Dalarna. Det känns hårdare och kallare. Frågan är om det bara är media som framställer det så?

Jag ägnar ju ganska mycket tid att fundera på var jag egentligen hör hemma. Ni minns ju filmen Mannen Med Barnvagnen? Eller är jag bara av naturen rastlös? Kanske. Jag söker och letar hela tiden. Jag trivs bra på flesta ställen. Även här i staden där jag bor nu. För det är ju så med städer, här finns allt 24 timmar om dygnet. Vilket jag också gillar. Här finns ekologisk mat, gym, förutsättningar, bra skolor för barnen och möjligheter för min fru. Men jag vet också att i norr skulle vi bo i ett hus med bastu, hugga ved och ha oerhört mycket utrymme jämfört med en liten lägenhet mitt i staden. För en mindre kostnad än vi betalar i hyra för lägenheten. Och frågan är om inte frisk luft, storslagen natur, en helt annan frihet på så vis, kan ge barnen samma möjligheter att överleva i framtiden?

På något vis känns det om om jag vill veta var jag hör hemma. Det kanske inte finns nån sådan plats, men jag hoppas. Och efter Tidholms serie beror jag tro att det kanske är i norr. Där det inte finns så mycket folk, där man slipper trängas och vara grinig på andra på grund av trängseln. Ändå finns det ju skog och sjöar på andra platser och jag gillar ju att det finns mycket att göra och många möjligheter. jag måste nog exempelvis ha ett supersnabbt Internet, exempelvis, gärna ett välutrustat gym och affärer där det finns obesprutad mat att köpa. Men ett stort utbud skapar också inre oro….

Ja, ni ser….så går tankarna nu och jag kan nog känna att jag lär ge mig ut på en färd och ta reda på detta. Och tjejerna vet ju inte att de åtminstone till hälften är dalkullor och allt vdad det innebär. Myten om dalkullan är ju en pigg, glad och hårt arbetande sådan och det passar nog in på mina döttrar ganska bra. Kan det vara en del av deras arvsmassa tro?