Dagboksnoteringar i jakt på de Gyllene Skyddsglasögonen, del 4
18 september, en timme innan prisutdelningen, Jakutsk
En timme innan vi vet! Jag har precis satt mig ned och showen har börjat.
Woow, det känns som om det är Hollywood och Oscars, inte Yakutsk då…..men de har en egen ganska stor och omfattande filmindustri och flera av deras filmstjärnor har dykt upp för en welfie. Tyvärr har jag inte hunnit se några jakutiska filmer, men väl öppningsfilmen 24Snö som är producerad av….just det, Jegor!
Hans film handlar om den unika jakutiska hästen och en av de “cowboys” som lever med hästarna i denna unikt kalla jakutiska naturen. Jag misstänker att den filmen är favorit. Någon jag känne rmycket väl, som kan film- och dokumentärindustrin, sade att filmfestival är oerhört politiska. Så vi får se. Vi är alla här, som tävlar, och det är inte bara jag som är överladdad!
Snart får vi veta! Jag måste säga att jag känner mig helt knockad av spänningen och denna väntan! Jag skall nog inte vara med och tävla…det är bara för mycket!
Nu börjar de läsa upp…eller vad man skall säga!
18 september, nu vet vi!
Från scenen…..priset för Bästa Filmfoto……kuvertet öppnas och vinnaren läses upp….Jura Stepanovitj Behresnjev!
Först fattar jag inte att det är vi som vunnit en Golden Goggles, för jag är fortfarande besviken över att inte vi vann för bästa film, det gjorde Jegor´s 24Snö, vilket jag glädjer mig åt oerhört mycket för hans del, så är det!…(men alla toppriser gick till jakutiska filmare och filmer…ja, beträffande det politiska….men nu skall vi inte vara dåliga förlorare utan glädja oss åt åt vi vann!!!!
Och så inser jag att det är ju det första filmpris jag någonsin fått, en helt fantastisk känsla! Jag träffar de andra som varit med och tävlat, de som inget fick är ju rejält besvikna, och så är det ju. Det där snacket att det inte år målet som räknas utan resan dit, ja, det är ju mycket skitsnack och oftast sägs det av de som inte når ända fram. Klart man vill nå ända fram!
Jura Stepanovitj….en av de finaste människor jag träffat, varm, omtänksam och en av de skickligaste filmare jag träffat. Tränat i den sovjetiska filmskolan i Moskva, har han gjort många lokala storfilmer och serier, men han är inte bara e bra filmare och människa, han är en riktig vildmarksmänniska som lätt klarar av livet där ute i den kallaste miljön i världen. Jag tycker han är världsklass. Ja, inte bara jag. Alla som sett filmen utanför Jakutien talar just om det fantastiska fotot och det faktum är att det är gjort i minus 50 grader.
Efterfesten tog slut alldeles för fort!
19 september, Jakutsk
En av de bästa veckorna i mitt liv!
Jag är känslomässigt helt slut. Jag var helt slut redan innan avslutningsceremonin igår. Som en dröm. Mest fantastsiskt, att Slava och Ludmilla kom hela vägen från lilla Arkah och var med hela tiden här i Jakutsk. Denne Slava som innan han kom hade stått öga med öga med en björn, han hade bara tre skott kvar, men lyckades döda den aggressiva björnen med sista skottet.
Jura och Slava kom till flygplatsen för att säga hejdå. Jegor och tolkenAnya kom till hotellet för att säga hejdå. Det känns stort! Vilka människor!
Nu sex timmar till Moskva. Och jag är lite nervös, för jag vaknade klockan tre i morse och kände att något var fel. Jag tittade på biljetten och min hemresa enligt den var om en månad! Och mitt visum går ut idag. SÅ i panik gick jag ned i lobbyn, mitt i natten som sagt, där satt ett gäng ungdomar. De hjälpte mig, ringde till Moskva och vi lyckades ändra biljetten rätt för 500 spänn. Det var det värt. inte förstå gången jag bokat fel…
Ja, det känns som en dröm alltihop. Bara jag nu hinner med flyget då….
19 september, kvällen, Moskva
Jag hann precis med planet hem!
Och det berodde på dessa fantastiska människor. För det vill jag dela med mig, under dessa 30 år som jag färdats till världens alla hörn, så är det klart övervägande, säg 98%, goda människor som jag mött. Som egentligen gör vad som helst för att hjälpa till.
Jag hade ju exempelvis lärt känna Alexey i Jakutsk, han var med och tävlade med sin fina film och dessutom var han fotograf, en duktig sådan, och tyvärr var vare sig hans engelska eller min ryska god nog att ha ett djupare samtal, vi fick använda google translate och det blir ju lite hur som helst, men han hjälpte mig hela vägen från Domodojevo till Sheremetjevo.
Ungarna hade beställt babuskor, ja, sådana där, där det är flera i en. De kostade 400 spänn, så jag köpte godis och T-skjortor till dem i stället.
Jag kommer att sakna den här delen av världen oerhört mycket! Men oj hur lyckligt lottad jag är som fått uppleva allt detta. Ibland är det svårt att förstå hur det blivit så.
