Mannen Med Barnvagnen, tittarreaktioner från folk
Hej!
Det har varit några erhört omvälvande dagar. Jag har förstått att tittarsiffror på både direktsändning och SVT Play varit för att låna den ansvarige utgivarens ord:
“Suveräna!”
Och jag har fått tusentals kommentarer, långa brev och mejl. Denna sida har haft rekordsiffror i besökarantal. drygt ett halvt tusen nya Facebookgillarfans, i stora drag mest tjejer och, vilket jag gillar mindre, folk känner igen familjen överallt. Och det är oerhört obekvämt och ovant.
Nu, ja, så är det dags att gå vidare med nya projekt för mig och framförallt skall familjen gå och bouldra några timmar.
Hälsningar!
M – som gjort sin sista film framför kameran.
Här nedan några utvalda reaktioner från tittare (272 000 på direktsändningen, vilket i den nya medievärld vi lever i anses suveränt då….)
Den här dokumentären var bland den bättre jag sett på länge! Den ger hopp, mod, kärlek, perspektiv….allt.
Pia
Såg din film Mannen med barnvagnen. Jag blir så glad att se att du är tillbaka. Underbart att få se din film och få förundras, roas, engageras och längta ut och uppleva. Tack och lycka till.
Marianne
Mikael.
Måste ännu en gång tacka för att jag fick se din resa. Som vanligt berör du och släpper oss tittare nära in på dig och dina äventyr. Jag hopps verkligen bilden skulle bli en annan om du gjorde samma resa i Sverige.
Jag blev både förbannad och samtidigt inte på hur det ser ut i det där landet…trångsynta, inte alla men väldigt många, värderar sin egen existens högre än andra får jag känslan av….Du berör på alla plan, vilket är din styrka, man blir glad, ledsen och arg…Du har en härlig dotter i Dana en riktigt härlig tjej. Din familj betyder mycket för dig och det förstår jag, härliga allihopa. Beklagar att din följeslagare genomgick ett missfall.
Jättekul att se och känslan är att man går bredvid er och får följa med på resan på ett väldigt bra sätt.
Stefan
Hej Mikael!
Stort tack för länken med din nya film. Jag har nu sett din film och tycker att den är lysande. Det finns en känslighet och en social lyhördhet i din film som gör den angelägen och högst sevärd – undrar just vad engelsmännen tycker!? Undrar också hur det blivit om du och ni istället vandrat mot sydväst, ner genom Wales till, förslagsvis Cardiff. Kanske kan det bli en framtida uppföljare.
Jag uppskattar din uppriktighet och vilja att förstå världen. Bra jobbat! Och din film påminner, återigen, om att det främmande ögat ofta är det skarpaste.
Stort tack för filmen – och lycka till med livet och kommande äventyr.
Vänligen
Torgny
Hej Mikael och tack för att jag fick se din fina film! Jag inledde min recension i en kommentar på din profilsida. Jag och min fru Ragnvi slök filmen med stor fascination. Var det Georgia som filmade, när du själv var i bild, eller hade du ett filmteam med dig? Hur hittade du henne? Jag tycker att filmningen blev mycket lyckad. Bättre än “professionell”, för numera brukar scenerna växla alldeles för snabbt och inte heller följa kronologisk ordning. Det slapp vi reta oss på i din film. Tack för det! Jag är full av beundran 1. för din förmåga att ta folk, att hitta dem, att hitta rätt ord att säga, att få dem att prata inför kameran, även när ni blev smått hotade av den unge mannen utanför huset nånstans; och 2. för din förmåga att berätta levande, uppenbarligen utan manus, direkt ur hjärtat, utan att behöva humma och fundera.
Ett par negativa kommentarer: Jag blev förskräckt att se att ni gick på “fel” sida om vägen! Eller måste man det i England om man har hjul? I Sverige får vi ju oss itutat från barnsben att man ska gå så att man möter trafiken — som Georgia påpekade när ni skulle försöka forcera den stora rondellen. (Hur klarade ni den sen? Man blev lite nyfiken på det.) En annan sak är ljudmixningen, men den kanske du inte rår för själv. Bakgrundsljuden/musiken var inte sällan alltför stark, så att ditt tal drunknade i det. Det är tyvärr alltför vanligt i alla dokumentärer numera, även de bra dokumentärerna. Jag förstår att ljudteknikerna som sitter och mixar vid stora bord med dyrbar utrustning och massor av separata högtalare, att de inte inser hur illa det blir sedan hemma hos folk, när allt ljud kommer ur samma lilla billiga högtalare. Då är det svårt att separera ljuden. Särskilt för dem med nedsatt hörsel. Friska öron har en fantastisk förmåga att redan i snäckan sortera ut talljud från bakgrundsljud, men ju sämre hörsel man har, desto sämre blir just den förmågan. Hörselskadades Riksförbund har påpekat detta otaliga gånger, men ingen tycks bry sig. 🙁
Olle
Jag hade skrivit ett långt inlägg om varför jag tycker att det är en bra film men också hur jag som medproducent till flera av Mikael Strandberg tidigare filmer. Tyvärr raderade jag texten. Men i korthet gick den ut på att Mikael har lyckats utveckla sitt arbete med upptäcktsfilmer till en ny och intressant nivå. Det har han gjort tack vara sina döttrar, var av en medverkar i hela filmen. Det två döttrarna har tagit med sin pappa på en inre och en yttre upptäcktsresa som Mikael inte gjort tidigare. En resa där gamla begrepp och stereotyper ställs på ända. I filmen läser Mikael upp ett brev från Royal Geographic Society i vilket de uttrycker sin uppfattning om en upptäcktsresa med barnvagn genom England verkligen är en upptäcktsresa. Vad som stod i brevet får ni se i filmen. Men för mig som känt Mikael så länge är det här en milstolpe. Vad är en upptäckare, vad är en upptäcktsresa och vad finns att upptäcka?
Björn
Jag har sett hela filmen nu!
Verkligen jättebra!
Bra jobbat!
Det var det bästa du gjort!
Fortsätt bli portad från den där Explorers clubb eller vad de hette-de där som du inte fick traska runt med deras vimpel!
Bra jobbat!
Allt gott!
Lindav
58 väl investerade minuter – investera du med.
Med sin genuina värme och medmänsklighet skildrar Mikael Strandberg skillnader i förutsättningar till liv i England och samtidigt är det inspiration till att se möjligheterna att resa med barn och lita på sina medmänniskor, att öppna upp för varandra och skapa tilltro.
Crister
Jag beundrar din syn på samhället och hur okomplicerat du betraktar omgivningen. Visst är det så att rädsla föder rädsla och kärlek föder kärlek! Jag är också småbarnspappa och funderar ofta på vad det är för värld och samhälle som våra barn växer upp i. Men samtidigt finns det så mycket positivt, vackert och härligt att fokusera på och så många goda och bra människor att möta. Sådana som du bidrar till ett bättre samhälle genom att upplysa och belysa om vilka galenskaper som råder mellan oss människor. Tack för din film och lycka till i framtiden!
Mats
Hej, Mikael!
Jag tyckte verkligen om filmen! På sitt sätt är det nog den bästa du gjort, tycker jag. Den är så mänsklig! Så annorlunda ändå så basic. Och vilka härliga medresenärer du har med dig. Spelet mellan er tre är väldigt givande – hon är en mycket klok kvinna! Och vilken underbar dotter du har! Ja, Mikael, jag tror du hittat fram! (Nu minns jag en gång, måste ha varit – ja det är ju bara att räkna tillbaks! – 19- 20 år sen, jag stod i bussen och pratade med dej i busstelefonen, och hade väl själv upplevt det där med att bli pappa och jag minns att jag önskade dej att du skulle få uppleva det också (om jag nu sa det eller bara tänkte det)) Så jag förstår precis den lycka du känner. Och det är nog som du säger – på den här resan upplever du äntligen meningen med livet! Så enkelt är det nog. Och det perspektivet (alla strapatsfyllda resor du gjort visavi den här ”utflykten”) ligger som en undermening i alltihop (och så bra att den inte är mer understruken, för den kanske är för ömtålig att understryka).
Din personlighet kommer också fram på ett härligt sätt i filmen.
Avslutningsvis (och det är säkert en rent personlig åsikt…) skulle jag möjligen ha tyckt att det gick att putsa en aning på slutet (kanske ta bort nån svordom – jag är ju så prydlig ibland! och ibland inte alls! Men att det känns som det fanns lite mer att ta ut av sista minuten eller två. Men då kommer ju den härliga knackningen och den lyckliga nyheten så perfekt. Och kanske den kommer ännu starkare p g a de som var just innan.
Så slutet gott – allting gott!
Vore kul att träffas! Ha det så bra!
Lars
Hej Micke!
Måste säga vilken fantastisk film du gjort. Beundrar din prioritering där du släppt 8-17 kulturen och bara gör det du vill och bestämmer dig för. Sedan känner jag mig hemma direkt då din “Järna” dialekt lyser igenom och har för mig en behaglig berättar röst. Den här resan tror jag lätt du kunnat göra 2-3 avsnitt av.
Så sammanfattningsvis, inspirerande, roligt, lättsamt och AVUNDSJUKA, varför gjorde inte jag något liknande med min dotter….
Hoppas våra vägar korsas så vi över en öl så jag kan höra mer personligt om dina resor.
Gött Mos, som göteborgarna säger.
//Peter
Varmt Tack Mikael för att jag fick följa med på resan genom England! En folkbildande film på många sätt! Beundrar dig för att du bjuder på dig själv. Det gör filmen så ärlig och äkta. Dana var underbar och din assistent gjorde också hon ett starkt intryck! Ha det gott! Nu väntar jag på nästa äventyr med The Strandbergs!
Annika
Hej!!! Såg din film på SVT.play.se! HELT UNDERBART! Lever själv ett väldigt annorlunda liv med mitt barn och man, “näraföräldraskap” och barnen blir trygga och livsglada! Och jag blir mer inspirerad till att resa på alternativt sätt som tar MED BARNEN! Du är grym! Tack. 🙂 Ha en underbar dag och njut av livet med barn!
Lisa
Titta ikväll kl 20:00 på SVT2 visas dokumentärfilmen ”Mannen med barnvagnen” av Mikael Strandberg (men den finns på SVTPlay nedan om tiden inte passar). Mikael har varit på resande fot de senaste 30 åren och har genomfört en rad imponerande äventyr, men till skillnad från många av dagens så kallade äventyrare är hans berättelser inte egotrippade återgivningar av egna sportprestationer. Istället är han en nyfiken utforskare och har i sina tidigare dokumentärfilmer skildrat lokalbefolkningar på platser som Sibirien och Jemen. Tvåbarnspappan Mikael har denna gång bestämt sig för att korsa England till fots tillsammans med sin tvååriga dotter Dana. Resandet har alltid varit ett sätt för honom att försöka hitta meningen med livet och i denna film kanske han slutligen finner lösningen på gåtan. Mikael är en skicklig berättare och hans jordnära stil och charmiga dalmål gör sig väldigt bra på film. Den genuina känslan förstärks av att han inte har med sig några stora kamerateam utan sköter filmandet nästan helt själv tillsammans med medresenärer och dem han möter längs vägen. Filmen får en extra dimension genom Georgia Villalobos som följer med på resan och som Mikael inte tidigare träffat. Jag tyckte om filmen och det är både gulligt, spännande och intressant att följa trion på deras möten med vitt skilda karaktärer längs vägen. Jag rekommenderar varmt att ni tittar ikväll!
Lars 🙂
Vill bara säja att jag tycker denna film är en alldeles fin skildring av en lite udda upplevelse och möten med många olika människor och allt skildrat med en djupt human och mänsklig aspekt!!!!
Får man vara nyfiken och fråga om det planeras någon fortsättning? Eller kanske någonting från den resa som antydes i slutet (Kazakstan var det nog)?
Många hälsningar från ett sensomrigt Skåne!
Nils
Hej Mikael ,
Har nu sett första filmen som ligger ute SVT play. Ska se den andra i morgon.
Gripande och varm film!!!
Du är nu tillbaka som den jordnära, ödmjuka och lyssnande människa som jag upplevt dej.
Fortsätter ditt sökande bland jordens alla människor på deras nivå. Lever deras liv och därmed kommer livet närmare. Hur kan du med en kamera och tre personer förmedla känslan av glädje-sorg, sol-regn, drygt-lätt, sova-vaken?? Jo, du tar oss med på ett enkelt och jordnära sätt som jag vid få tillfällen sett tidigare..
Känner “drygheten”, närheten och värmen på ett påtagligt sätt.
T ex när du vaknar upp med Dana bredvid dej, Georgia får en blödning och det tråkiga beskedet, glädjen vid slutmålet och inte minst sista knorren med Georgia och glädjen för barnet. Wow!!
Musiken…ja på nått sätt sätter den en ytterligare dimension till det du visar och berättar. Förstärker känslan..
Nästa dag skylten: milen, blöjor och punkteringar… Milen blev inte intressanta men däremot punkan och antalet blöjor..
Inte sa du nånting om att du faktiskt gått 75 mil med packning och därtill en barnvagn med dottern..det var ju inte din prestation utan människorna. Inte “hur” du gjorde resan utan “vad” som var syftet. Det här tog du fram på ett briljant sätt.
Var allt bara bra? Kunde du gjort något bättre?? Säkert men jag är inte rätt person att avgöra det..
Lars
Mikael, jag vill på min och min frus och 10-åriga dotters vägnar stort tacka för en fantastiskt intressant, tänkvärd och givetvis också underhållande film. Din eftertänksamhet och utforskaranda är något jag erkänner kan göra mig grön av avund ibland.
En verklig högtidsstund har du bjudit oss på – “keep exploring” i både det stora och det lilla!
Stort tack för att du delade med dig – jag kommer rekommendera alla att se detta program.
Hej!
Jag har sett dokumentären nu. Gillade den. Den var enkel men ändå hade den ett djup. Lite sverige över den, att placera folk i fack och vara rädd för nya människor. Din dotter är ju helt underbar. Barn är så härliga de bryr sej inte om dom träffar en baron eller en hemlös. Dom är lika mot alla. Sån är jag med och det borde alla vara. Tack för en fin och givande dokumentär.
Carina
“Hej Mikael,
Väldigt sevärd film och verkligen rätt timing. Även om ditt syfte med filmen är att få svar på din egen fråga om livets mening så ger den för mig lika mycket svar om det komplexa folket som engelsmän består av. Det är en väldigt stor “ö” befolkat av “öbor”
MÅ GOTT
Hälsningar
Lars Åke
5 av 5 i betyg i DD:
Unik film där Mikael Strandberg använder sig av samma metod som i hans tidigare dokumentärer. Det vill säga han närmar sig folk genom att ta sig fram till fots och ber om hjälp att slå läger. Skillnaden är att miljön är så annorlunda jämfört med tidigare då han besökt ursprungsbefolkningar och, för oss västerlänningar, avlägsna platser. I stället hamnar tittaren i västerlandets vagga, mitt i det före detta imperiet; Storbritannien. Under sin färd undrar Mikael vad själen och hjärtat i England är. På slutet sammanfattar en man i uniform vad en engelsman är, se filmen för att få svaret.
Med på resan är den engelska kvinnan Georgia Villalobos, som annars arbetar som lärare i England. Mikael själv upplever att denna resa är den som gett honom mest eftersom han reser med sin tvååriga dotter. De upptäcker att det inte finns gångvägar och trottoarer mellan byarna. Något som Georgia blir irriterad på eftersom alla moralpredikar om att hälsa är viktigt och att man ska röra på sig. Men för att ta sig mellan byar och städer krävs bil.
Starten i Manchesters förort, Moss Side, är intressant. Där visar Mikael hur el och gasbolagen skinnar underklassen genom att sälja digitala kort som de måste till affären och fylla på – och korten tar slut fort.
Andemeningen med expeditionen och filmen är att träffa människor och djur. Filmen är också gjord för att inspirera andra att ta med sina barn, lämna spjälsängen hemma och i stället ta sig ut för att träffa andra och ha kul. Barn utvecklas genom att komma ut i natur och träffa folk. Dottern Dana blir sällan trött under resan och berättar själv hur hon älskar livet på vägarna och att umgås med pappan. En film med många bottnar som är gjord i samma friska och nyfikna anda som tidigare, där Mikael Strandbergs expeditioner blivit till böcker och filmer. Att komma obeväpnad med en barnvagn får folk att öppna upp sig och berätta om sin egen rädsla. – Det finns så mycket rädsla här, mer än i Sverige till och med, konstaterar Mikael Strandberg i filmen.
Möten med både under– och överklass visar på skillnader från Sverige. En annan sak som tas för självklart i Sverige är allemansrätten. Någon sådan finns inte i England. Man har inte ens rätt att gå in och fråga om man får tälta på någons privata egendom.
Bengt Pettersson
Hej Mikael!
Jag har sett filmen för andra gången nu ikväll. Måste säga att jag är mycket imponerad av ditt arbete. Du lyckas fånga så många olika känslor under denna resa och kombinationen att ha med Dana och Georgia på resan har gett filmen en helt annan dimension än om du hade gett dig ut på ett eget äventyr. Visst fångar du många delar av Englands själ men framförallt är jag glad över att se din glädje till livet och din familj. En mycket sevärd film som trots en del tuffa öden på vägen ger en hopp om framtiden.
Tack!
Niclas
Har sett den, gillar den verkligen både som konstant London/englands-resenär men även för ditt sätt att belysa det väldigt märkliga England som finns där under ytan.
Peter
Hej Mikael
Maryam o jag har redan sett filmen tillsammans och har delat på min facebook,. Grattis Mickael för en så fantastisk och skön personlig film. Jag säger inte så för att jag känner dig. Nej, förutom all nya kunskap man får av englands samtid som jag hade ingen aning om, filmen är så mänsklig , så enkel ocg så ärlig i handling. Ditt sätt att presentera och berätta gör filmen väldigt unik. Du är unik min vänn och jag är stölt över ha dig i min familj.
Vi hörs
Nima
Vilken SUPERBRA film Micke! 5 isyxor fran TOM 🙂 Vi kande igen oss sa enormt i ditt resonemang, filmen var spannande och kul fran borjan till slut, plus tankvard pa ett satt som fattas idag. Du borde fa pris av nat slag. Vad duktig du ar, really.
Kram
TT
Hej Mikael,
Jag ber om ursäkt men din registrering av MANNEN MED BARNVAGNEN hade kommit in i vår databas. Det var jag som sökte fram titeln med fel typ av status, så därför hittade jag den inte. Samtidigt får jag tacka för en väldigt inspirerande film. Jag tittade på den igår och det blev en fascinerande resa och insikt om ett land med så stora kontraster och klasskillnader. Jag har anat men inte förstått vidden. Och att även få följa vandringen genom din dotters möten med främmande människor och miljöer. Vilken styrka hon bär inom sig.
Med vänlig hälsning
Magnus
Hej!
Trots att jag hade mycket att göra den dagen kunde jag inte låta bli att titta på filmen på SVT Play. Den väckte sådan nyfikenhet att jag började se på filmen och sedan satt jag fastnaglad. Jag blev så gripen. Man behöver inte åka till världens ände för att göra en bra story.
Jag tycker att resultatet har blivit fantastiskt. Även om din intention väl var att belysa det engelska samhällets olika sidor, så skiner hela tiden igenom din uppriktiga kärlek till din familj. Du bjuder verkligen på dig själv och jag är glad att du upplever familjelivet som du gör.
Och vilka flickor du begåvats med!
I början på nästa vecka åker jag till Grönland, men från mitten av september är jag tillbaka i Malmö, där jag fått för mig att du har ditt basläger igen. Jag försöker få kontakt med dig framöver.
Gerd PS. Min svärson är engelsman och bor här i Malmö. Jag är spänd på vad han säger om din film. DS
Älskade den!
Mkt humor och värme och betydligt mer innehåll än vad jag hade väntat mig. Alla dina och Georgias tankar, själva anledningen till resan, människorna ni möter, utmaningen och tillfredsställelsen att ha din fina lilla dotter med på färden etc. Men åh vad jag som förälder kände med dig och Pam både vid avfärd och vid ankomst. Både Evas och Danas reaktioner! Kanonbra!
Ingela
Hej Mikael. Jag har just sett din dokumentär om vandringen genom England. Jag beundrar din syn på samhället och hur okomplicerat du betraktar omgivningen. Visst är det så att rädsla föder rädsla och kärlek föder kärlek! Jag är också småbarnspappa och funderar ofta på vad det är för värld och samhälle som våra barn växer upp i. Men samtidigt finns det så mycket positivt, vackert och härligt att fokusera på och så många goda och bra människor att möta. Sådana som du bidrar till ett bättre samhälle genom att upplysa och belysa om vilka galenskaper som råder mellan oss människor. Tack för din film och lycka till i framtiden!
Tore
Hej Mikael. Just set ditt program och är så impad. Så bra tv och en härlig kärleksförklaring till våra barn. Med vänlig hälsning,
Kjell
Hej Mikael
Nu har jag tittat på Din film. Funderat en stund… 🤔 För att se om jag bidra med någon vettig reflextion. Hmm… Det låter väl seriöst? 😃
Nå, jag brukar först börja med att känna efter så där lite allmänt och det bästa “mätvärdet” brukar vara om det var en seg och långsam historia där programtiden känns påtaglig i sin längd.
1. Men här försvann tiden! De 55 min filmen hade upplevde jag som mindre än hälften. Jag ville se mer, jag skulle viljat stanna längre i ert sällskap på vandringen. Jag hade en trivsam stund där i tevesoffan. Bra!!!
2. Jag tycker Du utvecklat Ditt berättande, Du har fler perspektiv och Du öppnar upp för mig som betraktare att också reflektera. Och Du har egentligen givit Dej på nåt som är mycket svårare, att göra en berättelse om något de flesta av oss tittare kan relatera till. Även om England inte är en direkt del av min värld, så är den nära och välbekant. Och då krävs det mer av Dej som filmare. (I Sibiren eller på nån annan exotisk plats får Du så mycket gratis). Det är var ett modigt och bra steg som Du klarade mycket bra.
3. Grundidén är lysande bra och jag blev fångad av er vandring, med en trivsam känsla i magen. Det fanns en underliggande humor som jag gillade, men också bitar av allvar. En bra roadmovie. Och iden att ta med sig sitt lilla barn, gillade jag verkligen. (Och hon var också en imponerande medarbetare!!!)
Så sammantaget – med beröm godkänt :-)).
Vad kunde varit bättre då?
1. Starten där Du beskriver Mosside. Här saknade jag röster från de invandrade invånarna som gav sitt perspektiv på livet i det land som de drömt om att skapa en ny framtid i… Eller vad som nu var deras perspektiv. Lite mer från den lokala puben sas.
2. När Du väl hittade personerna som hade just perspektiv på “deras” England så blev det lite för kort och grunt ibland. Särskilt mannen som reflekterade över bryåkraterna i Bryssel, hade kanske varit värd lite mer med tanke på Brexit.
Synd också att Lorden Du mötte inte “hade tid” med er, hans tankar hade suttit bra (men hade krävt kanske en tydligare kontrast från den andra världen). Men den gamle bonden, var bra och lyfte in ett bra perspektiv.
3. Privaskoledelen blev lite hängande… Dels av de skäl Du skildrade i filmen, men hade dels krävt mer intriörer med elevröster för att bli riktigt intressant. Men å andra sidan, hade Du fått med den delen hade det krävs en motsvarande bild från den kommunala skolans värld borta i Moss.
4. Som tittare behöver jag ofta hjälp att knyta ihop säcken på slutet. Saknande något här. En summing upp med röster “mot eller med varandra”.
(Men det var hjärtevärmande att få nyheten om Ditt resesällskaps lyxkliga “end up” med en liten baby till sist.)
Ok, det gar några reflektioner från mig. Men återigen – Du gav Dej på nåt som är riktigt svårt, som kräver ett bra starkt manus redan från början och där resultatet förmodligen är omöjligt att åstadkomma fullt ut under en enda roadtrip (man behöver göra flera separata filmningar i ganska ordnad form, utöver det spontana under resan).
Men Du gjorde det ändå väldigt bra, och Du har tagit ett viktigt steg i Din filmarkarriär!
Grattis Mikael, hoppas vi kan ta en öl snart!
Stefan
Hej Mikael!
Jag har nu sett din film och tycker att den är lysande. Det finns en känslighet och en social lyhördhet i din film som gör den angelägen och högst sevärd – undrar just vad engelsmännen tycker!? Undrar också hur det blivit om du och ni istället vandrat mot sydväst, ner genom Wales till, förslagsvis Cardiff. Kanske kan det bli en framtida uppföljare.
Jag uppskattar din uppriktighet och vilja att förstå världen. Bra jobbat! Och din film påminner, återigen, om att det främmande ögat ofta är det skarpaste.
Stort tack för filmen – och lycka till med livet och kommande äventyr.
Vänligen
Torgny
“Jag den tycker jag den är charmig, rolig, rörande och OVANLIG. Jag tror människor kommer att ta den till sitt hjärta och bara älska den!”
Marianne
Måste ta min teori i försvar kring din fortsatta tv-i-rutan- karriär; för när du kom till kanalbåtarna och började prata med kvinnan som visade sig vara norska så gjorde du det på ett enkelt och okomplicerat sätt som man sällan ser nuförtiden. Ett samtal som gav så mycket mer än bara ”ett möte”. Du har något som funkar i rutan och det ska du inte lägga åt sidan.
I filmen säger du att kanalbåtarna kanske är boendet som du har letat efter och då fick jag en idé till din nästa film. Idag får fler och fler söka sig till alternativa boenden då ekonomin och livet skiljer sig åt. En kompis syster med familj levde i flera år i en cirkusvagn i skogen utanför Kolmården. De trivdes men andra kunde inte förstå detta val så tillslut var de tvungna att flytta in i ett hus. Varför väljer man att inte bo i hus med barn och Volvo. Kommer vi se mer alternativa boenden i storstäderna än de 4 miljoners lägenheterna som vi idag tvingas välja. Med din nyfikenhet och öppenhet skulle vi kanske få se ett Sverige som få känner till och som de till och med kan börja acceptera och ta till sig. Bara en idé jag fick under din vandring i rutan.
Med vänlig hälsning
Magnus
Congratulations on the success of your ‘England’ documentary which is well deserved. The timing of its broadcast on SVT was particularly relevant following the UK’s BREXIT result and I believe your documentary helps to explain to Swedish people (and others) why so many people in England feel alienated and isolated from what should be a sharing and compassionate society. You do of course focus on the extremes of British society and the vestiges of the British class system that continue to flourish, particularly in the British establishment, including business, politics and land ownership. Dana and Georgia help to fill in the narrative, one through the eyes of an innocent child; the other from a normal, young professional British women’s perspective who is brave enough to explore and face her own deep seated inhibitions, many which are inculcated and instilled in us as children, such as fear of the trespass. She also had to deal with personal tragedy. The way that you included the birth of her baby daughter as a footnote the end of the documentary was both touching and heart-warming. It was a fitting conclusion to Georgia’s story of determination and tenacity.
Barry
