Vad hände sedan?
Häromdagen fick jag denna artikel mig tillskickad. Det är en bekant till mig som tog familjen med sig och begav sig till ett kloster i Norra Indien för att leva där med in familj en tid. Och på så vis framförallt ge barnen ett perspektiv på tillvaron. Ingen IPAD, ingen TV och inga dataspel. Underbart beslut och helt rätt tycker min familj och jag. Men som han noterar i artikeln, familjens beslut ifrågasattes från många håll. Även efteråt, med tanke på vad som hände. För mig personligen är det obegripligt att folk skall hålla på att ha åsikter om andras liv, lägga sig i och veta bäst. Hur kan någon veta vad som är bäst för barn, när allt är så individuellt? För de av oss som sett barn i krig, så är det svårt att begripa att någon kan veta allt. Det är ju en omöjlighet att spå hur framtiden kommer att se ut och historien visar ju trots allt, att det som en gång i tiden var rätt, kan vara helt fel idag. Ja, ni förstår. Jag har så oändligt svårt att begripa folk som knappt varit utanför sin uppväxtort, har så många åsikter om vad som är rätt och fel. Och har vuxet folk inte fattat hur fort livet kan ta slut ändå? Att det kanske är bäst att försöka leva fullt ut och ge barnen alla chanser att få ett mycket vidare perspektiv av vad livet innehåller, än bara framställa sig själv som extremt duktig och kan-och-vet-allt hela tiden? Jag beriper det inte, när livet är så kort och man skall hinna med att leva.
Vi har ju valt ett mindre duktigt liv och vår måttstock är om barnen ser ut att må bra eller inte och fungerar de socialt och uppträder de hyggligt och osjälviskt? Och hur de uppfattas av andra. Fram till nu, så ligger vi på plus, men sådant vet man ju aldrig, eftersom ingen kan förutspå vad som sker i framtiden. Så vi fortsätter med att leva fullt ut, så gott det går, ge dem maximalt med kärlek och möjligheter, men i och med vårt val, så har ju ekonomin begränsingar. Och en begränsad ekonomi har också många fördelar. Vi går till fots i stort sett överallt, så vi är tillsammans ofta och rör oss fysiskt i stort sett varje dag. Tjejerna går fram och tillbaka till skolan och det blir en 7-8 km bara det per dag. Så vi hinner snacka mycket under de promenaderna. Ja, hur som helst, jag vet jag pladdrar på, men orsaken till denna rapport var att Dana och jag var på 4 årskontroll hos BVC igår och träffade den helt underbara Anna. Vi hade inte sett henne på två år, så hon undrade hur det hade gått sedan vi sist sågs, det vill säga innan vi åkte till Manchester. Och det är en fråga som dyker upp då och då, hur har livet blivit sedan Dana och jag nådde fram till Buckingham Palace efter att ha traskat och åkt barnvagn i 75 mil?
Resan tog inte slut där, utan vi hamnade i Kazakhstan under en ganska lång tid, där vi bodde i en liten och trång studentlägenhet med noll leksaker och vi tillbringade större delen av tiden utanför på olika typer av upptäcktsresor. Det var en tid som var lika viktig som den i England. Vi blev oerhört tajta. Tjejerna lärde sig mycket om livets förutsättningar och de är ännu helt fria från vare sig rasism, trångsynthet och behovet av att säga nedsättande kommentarer om andra. Och de har inga jättekrav på tillvaron, gällande exempelvis ting. De har varsin IPAD, det har de, gåvor från morfar, men det var först när vi återvände hem och dagis och skolor blev en stor del av verkligheten, som sådana önskemål växte en aning. Men det är inget större problem. Men de återvände hem som starka personligheter och efter ett år i Sverige har den svenska alla-skall-vara-exakt-lika maskinen malt ned dem till att till och med vara rädda för spindlar. Jag vet ju att den här duktighetsmaskinen inte går att hindra, den mal ner alla i dess väg, så vi tar en dag i taget. Som alltid. Nu skall det sägas, fördelarna överväger klart. Exempelvis som naturen, enkelheten i att leva här, allt funkar ju och en massa goda vänner som bryter mönster. Sedan har ju åldern lärt mig att Sveriges röst i utomlands också tenderar att vara duktig, tala om för andra hur de skall leva, och så har vi inte ens skrivit under ILO:s konvention för urbefolkningar, i vårt fall samerna. Jag undrar, var kommer detta behov av att behöva vara så oerhört dktig komma ifrån? Hur kan någon tro sig bättre än någon annan? Jag begriper det inte!
Tjejerna trivs alldels utmärkt här hemma. Det är värre med föräldrarna. Så kan det vara. Men Sverige är ju tveklöst med sin stora variation av naturtyper, en av världens vackraste länder. Senast var vi i Gotland. Och det var nästan som att vara utomlands! Så vi fortsätter att leta efter alla guldkorn som finns i detta avlånga land. Men, jag har ju gjort en dokumentär om Danas och min resa, ja, familjens tid i England. Den hetere Mannen Med Barnvagnen och är en film om meningen med livet, som berör det jag nu skrivit här ovan. I alla fall ger filmen något sorts perspektiv på vad det innebär att välja ett liv bortom allfartsvägarna. Här är den nya trailern:
Men det skall också erkännas att jag ofta ifrågasätter mig själv som förälder. Det blir i synnerhet så varje gång, det är något föräldramöte eller liknande. Eller när man informellt träffar andra föräldrar. Det är som att läsa alla Facebook inlägg, alla är perfekta, lyckliga och allt är bra. Ja, ja, det är ju Sverige, trots allt. Däremot är en sak klar, jag hade ingen aning om att kärleken till sina barn är helt gränslös. Den tar aldrig slut utan bara växer och ju äldre de blir, så ser m,an till sin förvåning vilka helt underbara människor de är och hur underbart kul det är att få vara i deras närhet och vara deras pappa. Bästa som hänt mig utan konkurrens!
