Vi tog ut kompassriktning nordöst från Slierjgetjåkkhå och jag försökte förklara för Sundip att det är bättre på alla sätt och vis att försöka hålla höjd, i stället för att bara dundra ned i en dalgång och så tvingas upp till samma nivå igen på ett betydligt mer mödosamt sätt. Sundip, med Londonbons och visionärens inställning till livet, så höll han med och dundrade direkt ned på slätten, vilket gjorde att vi fick orientera runt en stenig knöl och hamnade i en sorts myr som stank av stillastående vatten och jord. Ett gäng renar hade precis passerat förbi och lämnat sin avföring. En irriterad labb skränade och försökte hålla oss på avstånd, men solen brände, Sundip blev törstig och började filosofera runt livet, samtidigt som vi slog oss ned vid en liten bäck som skapats av snösmältningen.
“Jag har bestämt mig för att inte göra någon stor resa genom öken, utan i stället göra en pilgrimsfärd från London till Nasareth” , förklarade Sundip, samtidigt som han kylde ned sina överhettade fötter.
Det gjorde mig mycket glad att höra. Sundip är en av flera välbeställda människor i min bekantskapskrets som börjar närma sig de 50, spännande, visionära individer som sett och hört det mesta, och nu vill ha en mindre komplicerat liv, med mindre ting och mer andligt värde. Och de har fastnat för äventyrslivet. De ser de positiva sidorna, men glömmer de negativa. De gillar till viss del glamouren de tror finns inom genren. Men främst för att de vill göra skillnad för mänskligheten, framtiden med sina idéer och projekt. Och de har ett mycket stort självförtroende på alla nivåer och kan genomföra sina planer. Att Sundip börjat avvika från sin storslagna ökenplan gjorde mig därför mycket glad. Jag ville att den här Sarek vandringen skulle bli av en osynlig pilgrimsfärd, spirituell, men utan denomination.
Sundip hade fram till denna sumpmark lyckats hålla sina rumänska handgjorda vandringsskor torra, men trots att jag förklarat vad han skulle köpa, hade han trott på försäljaren i en exklusiv italiensk modebutik, vars kunskap om Sarek torde vara noll. Så han var redan nu våt, men solen var så stark så allt snabb torkade. En renhjord bevakade oss på avstånd, ett labbpar skrek, likväl var det helt underbart att att känna sig fri. Med menar jag fri från krav, ting, alla oändliga svenska byråkrater i alla former som tycks prägla vårt land och samhälle. Sarek tillhör de bästa Sverige kan erbjuda världen. Förhållandevis orört, den friska, klara luften, det prolande vattnet från bäckar, öppenheten, känslan av trygghet i det oändliga och dessa fantastiska kartor från Lantmäteriet!
Tanken var att vi skulle göra tjärnen Niehterjavrasj till bas för ett besök till glaciärerna i Skårki, men värmen och lugnet vi kände i kombination, gjorde att vi passerade den rasande Abbmojåkkha vid dess utflöde vid tjärnen Abbmojavre, och slog läger en bit högre upp på andra sidan, där vinden låg på och vi slapp myrmyggen. Vi somnade i tretiden på morgonen och låg och njöt av midnattssolen och tystnaden.
Påföljande morgon…nja, efter lunch och en lång frukost….så riktade vi kompassnålen mot Vassjavagge. Sundip vill lära sig karta och kompass och på den självsäkre Londonbons sätt, påstod han att han visste exakt hur vi skulle gå. Så under tre timmar gick vi genom en ganska så utmanande blockterräng, i synnerhet för den ovane. Så det tog onödigt mycket tid fram till den vackra dalgången. (På hemvägen höll vi höjd och gjorde samma sträcka på 45 minuter. Utan blockterräng.)
Vassjevagge är en enåstående vacker dalgång. Min tanke var att vi skulle ta oss först till Vassjebaktes glaciär, men dalgången var så vacker att vi bara följde med den till passet och ned på andra sidan. Snöhöjd var drygt 1000 meter ochsom vanligt var snön lite vek de första metrarna från den snöfria delen, så man fick ta ett skutt in och så var snön hård och fin och oerhört enkel att ta sig fram på. Det var första gången Sundip varit på snö och han var ganska orolig. Jag hade försökt förklara hur man färdas på glaciär och vad som kan hända om man hamnar i en glaciärskreva. Vid ett tillfälle frågade Sundip:
“Om nu någonting skulle hända mig här, vad gör du då?”
“Jag ser till att du kan hålla dig varm och god, gör en utvärdering hur allt är med dig, är du svårt skadad, så ringer jag ett samtal på satellit telefonen. Är det något enklare, så springer jag bara tillbaka till lägret och hämtar grejer. Det tar 1 timme fram och tillbaka.”
Plötsligt gick Sundip genom snön och fick panik.
“Ta det lugnt bara” , sade jag extremt lugnt, “Lägg dig på magen och simma så kommer du ur hålet.”
Sundip såg med skräck på mig när vi åter stod intill varandra. Han trodde vi gick på glaciär! Och att han var på väg ned i en glaciärspricka! Dock försvann all oro när vi nådde krönet av Vassjavagge med slätten Vassjelappta under oss. Utsikten över Gådotjåkkha och Bielloriehppe var på gränsen till himmelsk!
Del 3 följer nästa vecka. Fram tills dess kan ni se bildspelet här!
