Expedition Sarek – Aktse, del 1

Så upphausat i svensk outdoor-media det sista decenniet, så jag kände en del oro innan avfärd. Oro över att det skulle vara för mycket folk, upptrampade, omarkerade stigar och att känslan av total vildmark skulle vara borta. Jag hade märkt under de två sista vinterturerna, den sista någon gång år 2004 att allt fler besökare föredrog Sarek. Jag har nog gjort en tio vinterturer i Sarek och fram till de två sista var det inte många själar eller spår jag sett. Själva idén med att ge sig ut i vildmark är ju att undvika att stöta på alltför många människor. Jag pratade en hel del med Sarekkännaren och författaren Hans Fowelin innan avfärd och han tyckte att juni var en bra tid att ge sig iväg, men förklarade att det kunde vara mycket vatten, regningt, men också att det var svårt att ta sig in söderifrån i parken. Målet var att äntligen se den klassiska Rapadalen, så jag packade ned både yxa och såg. Färdkamrat var Sundip Chatterje, en välborgad medelålders affärsman från London, vars enda fjällerfarenhet var en vandring i Namibia. Han var en ökendyrkare, men jag ville visa honom fjällvärlden och det underbara livet i skogen.

Lennart Lähnta (han skulle dock börja köra runt den 19:e juni) var inte där att köra oss med båt till Nammatj, så det blev att hyra en taxi från Jokkmokk till den s.k cykelvägen (1500 spänn), vars första del mycket väl skulle kunna kallas bilväg, åtminstone fram till båtbrygganTjoallmesuoloj. Floden under bron in i parken var imponerande och vi hann inte mer än ut ur taxin, sade hejdå till Anna, förrän en grupp ungdomar från det svensktalande Finland och fyra vandrare från 08-land gick i samma riktning som oss. Aktse. Metrologernapå SVT hade också hotat med regn hela tiden vi skulle vara där, 7 dagar, men nu sken och brände den på fint. För den som varit borta från skogen länge eller eller som Sundip, aldrig ens sett den, så var den första delen, bilväg eller inte, rena vildmarken. Bäckarna porlande med klart, välsmakande vatten, de nyfikna lavskrikorna otaliga, vi såg en fjoling älga iväg jämns med vägen, mötte ett samepar som tränade sin kelpie efter en fyrhjuling och livet kändes underbart. Tänk vad jag då längtade upp till norr! De få norrlänningar vi hunnit prata med var också så där underbart raka, lugna, jordnära och hyggliga.

Aktse med utsikt över Skierfe torde vara en av de mest storslagna bebodda platser man kan uppleva. Färgerna så klara och starka att det förde tankarna till en målning av Cezanne, eller Bengt Lindström för den delen, med tanke på hans granna utsmyckning av den fula dammen utanför Jokkmokk. Ett gäng fågelskådare var på plats och camping på det lockande gräset förbjudet. Man fick campa högre upp på STf:s marker. Fågelskådarna var besvikna på en av sina vänner som glömt ölen i Leksand och allt de hade, drack de upp första kvällen. Så vi slog läger högre upp och bjöds på en storlagen utsikt över Laitaure och Tjahkelij. Naturligtvis slogs det läger framför oss och min oro växte att trots tidsvalet så skulle antalet besökare vara för inträngande stort för min del.

Sundip tvingade upp mig i stugan under den ljusa natten och de andra nedanför oss vakna med ett snarkande i världsklass. Så vi kom inte iväg påföljande dag före vanlig lunchtid, knallade uppför den lätta backen norr om stugorna. Målet var att slå läger på en lämplig plats att efter besöket på Skierfes topp, följa bäcken Tjasskavarasj ned till Nammatj och där gå så långt norr över det krävdes innan ett lämpligt vad över Rapaätno hittades. Broarna var ju inte utsatta ännu, utan det skulle enligt internet ske i slutet av juni. Tveklöst var och är det ett lämmelår. Jag har aldrig sett sådana mängder. I alla fall inte i Grövelsjön och Rogens fjälltrakter. Väl uppe på fin nivå tog vi stigen mot Skierfe, så att Sundip skulle få en bra start. Trots utrustningslistan jag skickat honom, hade denne exentriker valt att ta med tofflor i stället för löparskor som jag alltid bär med mig som backup på grund av att de kan användas att ta sig tillbaka om kängorna går sönder. Jag tappade också en tand här (7500 att laga den fick jag veta häromdagen, vilket chockade mig än mer. Våra svenska tandläkare måste vara extremt rika. Så lite jobb för så mycket pengar, med tanke på att Försäkringskassan stod för hälften.)

Vi kom omedelbart fram till att denna tur i första hand skulle fylla på glädjeförråden och att vi var alldeles för gamla att gå enligt någon uppställd modell av hastighet för att hinna ut ur parken. Min ursprungliga idé hade varit Aktse in, vad över Rapaätno och Kvikkjokk ut. Men det skulle krävas hård vandring för att göra det på sex dagar utan att veta hur långt norröver vi behövde gå för att passera älven. Så vi tog många stopp, sov en skvätt, åt den alldeles utmärkta torrfödan som Jocke på Getout försett oss med, körde ett gaskök för första gången från MSR och njöt av solen och den underbart friska och höga luften. Ack hur jag saknat den!

Sundip var ovan att gå uppåt i höjd, så vi slog läger strax sydöst om Bassoajvve och besteg Skierfe mot midnatt och när man väl når toppen, så måste jag säga, efter 25 år som proffessionell resenär och 117 länder, det är en svårslagen utsikt över deltat och denna vidunderliga Nammatj som skjuter uppsom en uttorkad vulkan mitt i deltat känns det som. En vy i världsklass!

Väl nere vid tältet träffade vi på den finska gruppen, vars mycket trevliga ledare sade att det krävdes lång färd norröver för att kunna passera Rapaätno, vilket passade oss perfekt. Så jag kollade kartan och insåg att förmodligen är det som vanligt, alla går samma väg mer eller mindre, som lämlar, i detta fall längs Rapaätno, så håller man sig borta från den så blir det folkfritt. Vilket visade sig vara helt rätt. Väntade gjorde i stället en fantastisk serie dagar!

Del 2 följer nästa vecka. Fram tills dess kan ni se bildspelet här!