Funderingar efter ett möte med astronaten Harrison Schmitt
Jag är inte den enda som åker runt och berättar om upplevelser från en svunnen tid. Härom kvällen föreläste jag om min Sibirienfärd som skedde 2004-5 på Explorers Club´s Årshögtid hemma hos den svenska ordföranden i det svenska kapitlet, Fred Goldberg. För mig är ju den här gamla resan i det närmaste helt ointressant, eftersom jag aldrig haft något intresse av att titta bakåt i tiden. Jag har ju gjort färder sedan dess, som är av mer intresse för mig personligen. Men jag skall inte klaga. Huvudtalaren på årshögtiden var geologen och astronaten Harrison Schmitt. Han pratade om en färd som gjordes för 44 år sedan! Nämligen Apollo 17 färden och han blev den näst siste som strövat omkring på månen och den 12:e människan i historien som gjort så.
I början av sin föreläsning visade han hur rymddräkten såg ut och vad den hade för funktioner den tiden. De två röda knapparna var för nödsituationer. En av dem kunde kopplas in till en reservtank där det fanns syre som räckte en halvtimme. Jag kände direkt, om en sådan situation skulle uppstå om jag hade möjligheten att traska omkring på månen, ja, då skulle jag få panik och göra slut på syret på halva den tiden. Precis som när jag gör mina tafatta försök i dykning. Och verkligheten är ju sådan att det som finns kvar att utforska för oss människor idag, är främst havet och rymden. Och det är klart, om det fanns en möjlighet att få göra en rymdfärd och stiga av på månen, trots min oro för syrebrist i paniksituation, så skulle jag inte tveka att ta chansen. Det handlar ju trots allt om att få perspektiv och möjligheten att sätta in saker i sin rätta kontext.
Det som var av störst intresse för mig. var att ta reda på hur det gick med livet efter hans månfärd. Jag har ju läst en del littertur om de svårigheter som de stött på efter deras unika upplevelse. Exempelvis vet jag att Buzz Aldrin, som jag träffat kort i New York, hade spritproblem ett tag. Och jag vet ju av egen erfarenhet efter den här Sibirien turen som jag måste prata om hela tiden, att livet gick sönder. Och eftersom jag tillbringar en del av min fritid att läsa just om de historiska aspekterna av s.k “exploration” , så präglas mycket av dessa berättelser, främst från de som tillbringat tid i den storslagna, folkfria naturen, som exempelvis polerna, öknarna och Sibirien, av hur svårt livet varit efter hemkomst. Hjalmar Johansen, främst känd för sin fantastiska färd med Fritjof Nansen, ja, han tog ju bössan och sköt huvudet av sig. Så, efter Harrisons förläsning, så pratade vi en stund, och jag ställde den frågan. Han förstod den inte riktigt, så jag ställde om den och då svarade han:
“Det var aldrig ett problem, så fort vi landade började jag gå genom det material vi samlat på oss från månens yta.”
Så jag ställde samma fråga till den svenske astronauten Christer Fuglesang som var där och han svarade så här:
“Jag tror det är klart överdrivet att astronauter hade svårt efter hemkomsten. Jag har inte haft några problem och de flesta av oss är mycket rationella människor.”
Kanske är det så. Att rymdfarare är mindre emotionella. hur som helst, så var det en sådan där kväll som gav perspektiv.
