Expedition KARLAG: En Ny Resa På Gång I Stalins Skugga
Titta på den här bilden här ovan. För mig som människa och förälder så är det här med den dystraste och mest tragiska bild jag någonsin lagt ögonen på. Barnen ni ser här har alla fråntagits sina föräldrar och är på väg att deporteras till ett barnhem eller till ett av Stalins många straffläger som kallas GULAG, det vill säga Huvudstyrelsen för Korrektions- och Arbetsläger. Eller annars har de precis anlänt och står utanför järnvägsstationen i staden Karaganda i nuvarande Kazakstan, där det läger som var störst i yta av alla som fanns utspridda över hela Sovjetunionen fanns beläget, KARLAG. Vilket betyder Karagandas Korrektion- och Arbetsläger. Flertalet av dem återser aldrig sina föräldrar igen. De har till och med tvingats skriva under ett papper på att deras föräldrar är statens fiender och att de aldrig vill ha med dem att göra igen. Åtminstone om de inte under hårt arbete, våld, tortyr och de hemskaste omständigheter, tar sitt förnuft till fånga och blir så förvandlade att de blir upptagna till Homo Sovjeticus och passar in i de regler som de styrande -ja, i stora drag envåldshärskaren Josef Stalin- kräver och så att de passar i samhället. Alltför många föräldrar klarar inte av det hårda arbetet, den bristande födan, den ständiga skräcken för att utsättas för våld eller tortyr, utan dör i fångenskap. Överlever de, bär de med sig dessa vidriga upplevelser resten av livet. Detsamma gäller barnen. Tänk er själva, ja, jag vet då att det skulle ha hänt mig om jag hade varit född där under denna tid, om ni då hade en liten avvikande åsikt, drog ett felaktigt skämt, ja, inte ens det bara var på fel plats vid fel tidpunkt, så knackade det på dörren en sen kväll. En snabb blick utanför fönstret, där står den svarta majan (fångtransporten, svart av modellen studebaker van) och väntade och du visste, att nu var livet förmodligen över. Men det var inte dig säkerhetspolisen kom för att hämta först, utan dina barn. Jag kan inte ens föreställa mig, men flertalet kunde inget göra, utan timmar eller dagar senare hämtades de för långa och svåra transporter till något läger efter låtsas rättegångar med straff upp till 25 år.
Här väntade 12-16 timmars arbetsdag, varje dag, år ut och år in, i regel 600 gram bröd att äta per dag, miljoner dog. Än fler tog stryk för livet. Några överlevde. Några finns kvar än idag. Det är dessa unika människor jag är på väg att träffa i Karaganda nu, tillsammans med den brittiska filmaren Theo Goble och den amerikanske läkaren Ken Kamler, som forskar på vad som gör att vissa människor överlever och andra inte. Han har tidigare ägnat nästan all tid åt överlevare från Nazisternas koncentrationsläger, men vi vet att de sovjetiska straff lägren skiljde sig på många sätt från de nazistiska. Grundidén var se till att störande element i samhället, från vanliga brottslingar som tjuvar och banditer till politiska motståndare, tränades om genom hårt arbete och indoktrinering att passa det sovjetiska samhället. Inte som nazisternas koncentrationsläger som var dödsläger i första hand.
Straffläger i Ryssland har ju funnits sedan 1600-talet där de kallades för katorga, hårda straff läger. Och många av bolsjevikernas ledare, exempelvis Stalin, tillbringade år i dessa innan de tog makten 1918. Och Lenin var en stark förespråkare för att man skulle inrätta ett system av arbetsläger till ekonomisk nytta för staten och för att träna om de som tyckte annorlunda. När han dog, så kom georgiern Stalin till makten och med tiden så var det inte bara vanligt kriminella och politiska motståndare som hamnade i dessa utan hela klasser av människor som stämplades som kulaker, självägande bönder, och under den s.k Stora Terrorn som följde samt andra världskriget, så hamnade hela grupper av olika nationer, tyskar, ukrainare, tjetjener, balter, och finnar, i de allt hemskare strafflägren. Det fanns ingen i Sovjetunionen under denna tid som inte på ett eller annat sätt fick sina liv förstörda av denna sinnessjuka konstruktion. Stalin han raderade ut det mesta av sin egen familj innan han dog 1953. Med det försvann detta stora system av läger, även om de fanns kvar långt in på sjuttiotalet, kanske mer.
I Karaganda, som är geografiskt placerad på den vindpinade, på sommarn stekheta, på vintern iskalla, stäpp, låg KARLAG. I byn Dolinka fanns dess administrativa centrum och i Karaganda finns ett lokalt arkiv över i stort sett allt som hände här under den tiden. Mycket av den information som vi i världen har idag angående dessa läger kommer från information från arkiven i Moskva som öppnades för utomstående 1990. Där har de mer kända författarna och forskarna Robert Conquest och Annie Applebaum fått mycket av sin bakgrund till sina böcker. Länge trodde man att dessa arkiv var de enda, men idag vet vi att varje straff läger hade sin egen administration och sina egna arkiv. Vi hoppas få kika på dessa i KARLAG. Och dessa arkiv ger ytterligare en bild av livet i dessa straffläger. Det skall dock sägas att den absolut bästa beskrivningen av dessa läger och av människan i sig självt, dess goda och onda sidor finns beskrivna i den bok jag anser är nog historiens bästa, GULAG arkipelagon av Aleksandr Solzjenytsin, som tillbringade år som straff fånge under artikel 58, i en del av KARLAGs lägerområde och i byn Ekibastuz.
Och vi har fått kontakten med några av de få överlevande som fortfarande finns vid liv i Karaganda med omnejd. Och jag upplever en hel del oro hur mycket mötet med dessa helt fantastiska överlevare skall påverka mit tliv och hur vi skall kunna göra en rättvis dokumentär om dessa människor, denna hemska tid och detta idag fantastiska land och område. Jag vet redan nu att det här är den allra viktigaste resan och jobbet i hela mitt ganska undermåliga liv.
Ja, vi har anlänt och redan besökt museet i Dolinka tillsammans med vår fantastiske medhjälpare Nurshat Jumadilova och vår guide Julia Pertnikova. Mer i nästa rapport. Ja, tack till den fantastiske Nurlan Dulatbekov vid Bolashak Universitet för all hans hjälp.
