Jag får ofta frågan:
“Vilka av alla dina resor tycker du har varit mest fantastisk?”
Hur man än vrider och vänder på alla ingredienser, så är det bara att konstatera, att få göra en färd tillsammans med en av sina döttrar, i det här fallet den yngsta som inte är ens två år gammal, det blir inte mycket större än så. Jag är ju över 50 nu och har varit med om en del, haft förmånen att resa världen över, så jag kan säga att det är sannolikt den bästa tiden i mitt liv. Jag tänker då på färden med barnvagn från Manchester till London som skedde i juli och juli 2014. (Jag gjorde även ett par veckor tillsammans med min äldsta dotter Eva i Kazakhstan, det var lika stort det, men det var en annan typ av färd, där vi inte levde i tält)
Det jag tänker främst på är den starka kärlek som bara växer för var dag som går och som tycks vara gränslös. Nu på färden, när vi gjorde allt tillsammans, så kom vi ju så nära det går. Och att se sin dotter få ett starkt självförtroende som gör att hon vågar allt, tål det mesta och alltid är på bra humör, ja, det är en genuint profan lyckokänsla som jag förut aldrig trott existerade.
Det var överhuvudtaget aldrig några problem för henne (inte heller för min andra dotter på Kazakhstan färden) att sova bra i tält, leva ute dygnet runt och ständigt färdas genom nya miljöer och träffa nya okända människor. Vi passerade både genom de tuffaste kvarter och mer enkla, men ett barn i en barnvagn är så fredligt det går och vi hade aldrig minsta problem. Visst ibland skrek någon ofrisk människa åt oss, ibland såg folk ned på oss (mest i norr) och trodde vi var s.k resande eller uteliggare. Så vi fick där samma behandling som de romska tiggarna i Sverige, vilket för mig var oerhört intressant och skrämmande. En sak är klar, ju mindre utbildning och ju mindre en människa rest, desto trångsyntare. Tyvärr. Svårast för oss var i små byar i norr enklast ju närmare London vi kom.
Jag tror en av de viktigaste saker jag gett till min dotter, ja, hon har ju gett mångfalt mer till mig, det är det faktum att nu ser hon att folk generellt är oerhört goda, alla har samma värde, allt är möjligt och att hon har fått ytterligare krafter i sin redan nästan outtömliga nyfikenhet på att utforska och prova.
Bästa tiden i mitt liv!
